MiicaHallehn

Blandade känslor

Kategori: Allmänt

Hallå där läsare!

Jag ber verkligen om ursäkt över sådan dålig uppdatering, men har fortfarande ingen dator.
Ber så mycket om ursäkt, men fram tills nästa söndag har jag dator så nu kör vi på massa inlägg i veckan!
Detta är "Idas" berättelse
"Allting började med att jag började i en ny skola, en mindre klass.
Jag behövde stöd med mitt pluggande, jag började i 3dje klass.
Allting gick någorlunda bra första veckan, men andra veckan i skolan började helvettet.
Jag var den ända tjejen i klassen, det var jag och fyra killar.
Jag satt alltid och gjorde det som jag blev tillsagd att göra, men jag kunde inte koncentrera mig för att jag kände att någon alltid kastade sudd på mig eller så gick någon och vässade pennan och sedan stack den i min rygg eller i mitt huvud, jag brydde mig inte så mycket, jag trodde det hörde till att man kunde göra så. 
Sedan förstod jag att det var nått fel på mig, de började kalla mig för "Fetto, tjockis, värdelösa tjockis, horunge, gå oh ät hundbajs sär, cp " osv, lärarna hörde vad de sa, men dom brydde sig inte om det.
Jag blev ledsen, jag sprang oftast hem och "tjallade" för mamma.
Mamma ringde till skolan, rektorn brydde sig inte ett dugg heller, hennes kommentar var alltid "Det är bara barn."
Jag vågade inte gå till skolan, jag visste att de skulle reta mig eller slå mig, bara för att jag sprungit hem och tjallat som de kallade det.
När jag kom tillbaka till skolan, så var allting helt normalt, ingen retades ingen gjorde någonting.
Sedan blev det rast, när inga lärare syntes till, de drog in mig i ett rum, de slog mig i magen så jag ramlade ned på golvet.
Jag låg där och grät medans de sparkade på mig när jag låg där.
När jag väl kunde resa mig, så tog jag mina grejer och tog mig fort hem, när jag kom hem så var mamma hemma, jag började gråta igen, när jag sedan började hosta, hostade jag upp blod.
Mamma blev orolig, och mamma blev även förbannad och ringde till skolan.
Efter det gick jag inte till skolan på en månad.


Jag hörde alla ord de sa till mig, att jag borde banta.
Jag gick ut och gick, jag tänkte att jag skulle gå ned i vikt för att de ska sluta mobba mig.
Så jag valde att gå ut och gå, när jag väl har kommit bort en bit, bort från lite hus och sådant, så hör jag någonting lite längre bort.
Jag kollar bak, men jag brydde mig inte om det, jag hörde att stegen närmade sig lite fortare, jag blev rädd och gick ännu fortare, sedan blev allting svart.
Det ända jag minns är att jag vaknade upp, i någon liten buske.
Jag kände hur jag frös och jag hade inga kläder på mig.
Jag blödde från mitt underliv.
Jag försökte ta mig upp, det var svårt att ta mig upp och leta efter kläderna.
Jag började gråta och jag haltade hem.
När jag kom hem gick jag in i duschen, jag skrubbade mig i en timme, min hud flagnade och sved.
Jag satt där och grät i två timmar.
När jag var klar gick jag in på mitt rum, jag lade mig i sängen och grät mig till sömns.
Jag drömde mardrömmar i över ett halvår, jag vaknade varje natt  av att jag skrek och var alldeles svettig.
Jag vågade inte berätta för mamma.
Vad skulle hon säga? Vad skulle hända med mig?
Jag kände mig äcklig. Jag vågade inte gå ut själv efter att jag blev våldtagen, jag gick bara ut med mamma eller pappa..
När jag kom tillbaka till skolan efter det hade vart sommarlov så hade två av de som mobbat mig slutat två nya hade börjat...
Jag trodde att jag skulle få ett slut på allt, jag hade pustat ut all rädsla jag hade inom mig att ens jag kom tillbaka till skolan..
Det gick några dagar och jag kunde plugga lite normalt, under sommaren så hade jag börjat lyssna på "Tokio hotel och Bullet for my valentine."
Jag hade hunnit fixa två Tokio hotel tröjor, så jag hade på mig min TH tröja i skolan, då började den ene nya killen kalla mig för "Emo" Jag visste inte ens vad ordet emo var.
Så jag frågade "Vad är emo för något?" Jag fick ett svar "Är du helt dum i huvudet eller? Vet du inte vad emo är ditt sär barn! " Fick jag till svar.
- Jag förstår inte att jag fortfarande kommer ihåg den meningen han sa till mig..
Åren gick, jag sprang alltid hem och grät. De slog mig och mobbade mig.. 
Nu är jag inte 8 år längre, nu är jag 11.
Jag började säga ifrån, jag såg att de blev lite rädda, men de slog mig i alla fall. Lärarna brydde sig fortfarande inte. 
När jag kom hem en dag efter skolan, jag lyckades inte springa hem den gången.
Då loggade jag in på msn, jag hade en Internet bästa vän, som jag alltid snackade med, jag såg en bild, att hon hade gjort någonting på sin hand, hon sa att hon hade haft en vass penna och dragit i huden med.
Jag hittade ingen penna, jag tog en vass nål och höll på med istället.
Det var då mitt självskadebeteende började, jag var 11 år gammal.
Mamma förstod att jag hade fått nog och sökte hjälp.
Efter att jag hade "skurit mig" så ringde mamma till skolan på morgonen dagen efter och berättade det, då blev jag isolerad på andra sidan skolan med en lärare.
Även då fick jag kontakt med BUP, jag fick gå dit två gånger i veckan.
Men jag pratade aldrig, det var en gammal gubbe.
Minst 55?
Vilken 11 åring vill prata med en 55årig psykolog?
Jag gillade inte honom, jag satt alltid och lyssnade på musik och kollade ut genom fönstret och hade luggen i ansiktet så man inte såg mig..
Tillbaka till skolan.
Även om jag blev isolerad så kunde de komma in, när de skulle hämta mat jag var alltid rädd när jag hörde någon komma in genom dörren på andra sidan, jag orkade inte mer.
Jag ville bara bort.
Det blev snö.
Jag vägrade gå till skolan, satt bara framför datorn och skaffade "vänner" sedan så bad mamma mig gå och köpa godis, jag gick ifrån datorn och gick iväg för att handla.
På vägen hem så är det en mörkhyad man som kommer fram till mig och frågar mig hur mycket klockan är.
Jag svarar artigt och går vidare..
Sedan kände jag en hand på min axel, jag blev rädd.
Sedan känner jag hur någon lyfter upp mig.
Jag börjar skrika, allt jag kan.
Men ingen reagerar inga i husen reagerar på mina skrik.
Det var kallt och mörkt.
Jag var livrädd, jag trodde han skulle döda mig.
Jag bad och skrek "Snälla nej, nej snälla inte igen.."
Jag förstod att jag skulle bli våldtagen igen.. Det blev jag.
Jag låg kvar i snön 60 meter ifrån där jag bor.
Mamma ringde mig och jag svarade, hon undrade vart jag hade tagit vägen. Jag sa att jag var på väg, jag träffade en kompis på vägen och vi pratade lite bara och åkte pulka.
När jag kom hem igen så lämnade jag godis påsen i vardagsrummet, sedan sa jag att jag skulle ta en dusch för att jag frös efter att jag hade vart ute och åkt "pulka"
Efter att jag hade duschat hittade jag ett annat sätt att skära mig på, jag tog mammas rakhyvel.
Det gjorde ont, men jag brydde mig inte, jag mådde så dåligt.
Jag ville inte leva, allting var bara skit, om mamma bara visste allting jag vart med om.
Mobbningen vet hon om, men våldtäkterna?
Bup fixade en ny skola till mig, jag började där i 6an: Då var jag ett så kallat "Emo" Jag sminkade mig svart, hade "emo lugg, handskar, svarta kläder och nit-bälte"
Min lärare var ganska trevlig, det var min klass också.
Men jag ville inte förlita mig på den.
Där var det inte mobbning direkt, det var mer kränkningar från min lärare, åh jag hatar henne än idag.
Varje gång jag kom försent till skolan, eller om jag hade missat tunnelbanan så jag hade kommit försent så skulle hon alltid prata med mig i ett enskilt rum och skrika på mig och klaga på att jag alltid kom försent och att det inte är acceptabelt att jag kommer försent.
Sedan så började hon och fråga om vi ska gå ut och gå. Vilket jag inte ville. och när jag sa nej att jag inte ville så blev hon sur, hon ringde mina föräldrar stup i kvarten, även mina föräldrar gillade inte henne.
Jag började skolka när jag började i åttan.
Jag förstod ingenting vad jag skulle göra på grund av allt jag var med om, jag har ju inte hunnit lära mig någonting?
Jag var ju nästan aldrig i skolan?
Jag har varit borta 5½ år från skolan.
Om man lägger ihop allt jag vart hemma.
i åttan hade jag 70% frånvaro för att jag inte trivdes i skolan på grund av min lärare.
Gick fortfarande på bup.
Sedan blev jag mobbad på Internet på en sida som heter "Emochan".
Någon hade länkat, så jag satt framför just den tråden folk hade skrivit om mig.
Jag blev alltid ledsen, självskadebeteendet  fortsatte, dock var det värre än när jag var 11.
Det blev allt mer och mer ärr för varje vecka.
Jag har försökt ta livet av mig fyra gånger, men jag har aldrig lyckats...

Idag lever jag och jag är 17 år.
Men jag kämpar på så gott jag kan, jag självskadar fortfarande.
Mina föräldrar vet ingenting om våldtäkterna, jag tänker inte berätta det heller, det vågar jag inte.
Jag har förlorat massor av "vänner" som gått bakom min rygg, nu har jag bara familjen att vända mig till.
OCH min kära dator.
Jag går på ett Iv gymnasium nu och jag har massor av intressen.
Jag försöker även hjälpa andra i mina situationer så gott jag kan.
Även fast jag själv inte mår så pass bra.
Men jag står för den jag är, och om folk inte kan acceptera mig för den jag är så är det upp till dem.
Jag är den jag är och jag tänker inte ändra på mig bara för att jag ser ut som jag gör.
Jag må vara överviktig men det har också en del av min uppväxt att göra..
Jag vill få ett slut på allt. (Jag var flickan som var med på p3. Sveriges radio för 1½ år sedan också.)
Jag vill kunna må bra.
Skaffa vänner göra roliga saker istället för att sitta framför en dator hela sitt liv eller kolla på teven eller spela mobilspel sova äta och samma sak dag ut och dag in.
Jag klarar inte av att vara i skolan när jag mår psykiskt och fysiskt dåligt.
Jag misstänker att jag kan ha diagnosen "Borderline - personlighetsstörning."
Jag försöker att sluta självskada, på grund av min brorson, för jag vill vara ett gott föredöme och det kan jag inte vara om jag självskadar.
För när han blir minst sex så kommer han fråga vad jag har gjort på mina armar.
Då kan jag inte förklara mig så som det är, för då tror han att det är okej för honom att göra det..
Mitt liv går upp och ned. Mina drömmar går i spillo.
Mina betyg är 0!
Jag vill komma in på ett fotogymnasium, men jag vet att jag aldrig kommer komma in på nått, så jag får väl ta och bli målare."

Detta fick mig verkligen att tänka efter på att folk verkligen går ingenom saker som detta.
Jag säger det varje gång men det är verkligen viktigt, händer något sådant er säg till någon vuxen DIREKT, annars kan det bara gå längre tid och saker kan bli värre.
Måste dock ge cred till "Ida" som har stått ut med detta så himla länge och verkligen kämpat sig igenom detta.
Det krävs styrka och det vet jag att du har Ida.
Kan ju tipsa er alla om att skaffa "våldtäckts larm" vilket borde vara ganska lätt att hitta om ni kollar runt lite på datorn,
Blir ni misshandlade eller våldtagna, ring polisen det andra ni gör för först och främst berätta för era föräldrar.
Ta det lugnt och va trygga.
Glöm heller inte bort att mejla era egna historier till [email protected]

Never give up on yourself, believe in who you are and stay strong.