MiicaHallehn

Jag vet att jag har varit riktigt dålig på att uppdatera och jag ber väldigt mycket om ursäkt för det.

Har haft fullt upp med annat.

Ska verkligen försöka att bättra mig

Glöm inte att ni kan skicka in era egna händelser till [email protected]

 

Detta är "Sofia"'s berättelse.

 

"Det var en sommarkväll 2011 och jag var ensam hemma med min mamma, som har väldigt allvarliga alkohol problem som jag aldrig innan riktig ''orkat'' bry mig om eftersom hon praktiskt taget druckit hela mitt liv.

Vi bråkade jämt, hon och jag.

Det gick liksom inte än dag utan att vi båda skrek och hotade varandra, och det blev bara värre när hon hade druckit.

Så jag trodde liksom inte att den här dagen skulle göra någon skillnad.

Jag vet inte riktigt hur det började, men vi började väl antagligen tjafsa om någonting.

Sedan blev det allt värre.

Jag hade alltid haft en tendens att sätta på döv örat då hon började tjata och bråka med mig när hon var onykter för att jag helt enkelt inte orkade med det.

Men sedan hände något,  som jag då inte riktigt reagerade på.

Hon tittade på mig som hon aldrig gjort förut och såg mig rakt i ögonen och sa: ''Du är anledningen till att jag inte orkar leva mer, förstår du det? och nu orkar jag inte mer Jag tänker ta livet av mig.''

Det var första gången hon inte hade skrikit eller höjt rösten på flera timmar.

Men jag tänkte bara att äsch, det är bara något hon säger, som hon alltid gör.

Så jag fortsatte med mitt tills jag hörde hur hon började hälla ut något över bordet i vardagsrummet.

Jag reste mig för att gå dit och då ser jag hur hon hällt ut minst sex burkar av både sömntabletter och något annat över hela bordet.

Hon kollade upp på mig och fortsatte säga det hon  sa innan, att jag var anledningen för att hon inte ville leva längre.

Det var då jag var riktigt rädd för första gången.

Men innan hon tog några tabletter ringde hon ambulansen och jag bara stod där.

Såg på mamma och jag kunde inte ens öppna munnen eller försöka få bort dom där tabletterna som låg på bordet.

Hon började  skrika på tanten i andra änden att hon inte visste något om hennes liv och hur jobbigt hon hade det.

Hon grät, grät och skrek.

Sedan sträckte hon sig efter tabletterna och hade näven full som hon sedan svalde.

Det var då jag reagerade.

Försökte få ut tabletterna ur hennes mun.

Men hon svalde dom.

Så jag började skrika på henne och kände hur tårarna rann.

Jag vart så upprörd att jag låste in mig på toaletten.

Det enda jag tänkte på var att min mamma skulle dö och att jag borde vara med henne, men jag kunde inte.

Jag försökte ringa mina syskon som för längesedan stängt av mobilerna.

Jag var helt ensam.

Sedan blir det helt svart.

Det enda jag minns efter det är att jag satt i en bil bakom mammas ambulans och hur mycket jag skakade. Någon som hade armen om mig och försökte trösta mig och hur sirenerna går på.

Ambulansen börjar köra i full fart och i den exakta stunden var det som min hela värld fall samman.

Jag tänkte, nu dör hon. Nu dör hon.

Jag minns även hur alla minnena spelades upp i mitt huvud.

Hur fel jag hade behandlat min mamma och att detta var mitt fel.

Jag borde vara den som dör.

Jag minns hur jag kom ut ur bilen och hur min mamma ligger helt avslagen på båren och hur jag försöker sträcka mig efter henne men någon fattar tag om mig och säger att jag är tvungen att åka till någon socjour.

Så istället för att få vara med min mamma fick jag sitta i flera timmar och förklara vad som hade hänt till någon soctant.

Jag fick inte ens ringa någon som kunde hämta mig utan jag fick sova på en hård soffa på någon jour.

Jag fick inte ens veta hur min mamma mådde.

Dagen efter kommer min syster och hämtar mig och jag förklarar vad som hade hänt.

Hon tog det inte på allvar utan nickade bara, körde mig hem som ingenting.

Och när jag kommer hem är mamma hemma.

Hon mådde bra.

Men vad gjorde hon hemma?

i flera dagar kunde hon inte ens se mig i ögonen, eller ens prata med mig.

Sedan dess har jag haft så otroliga skuldkänslor och det har jag fortfarande.

För vi har inte pratat ut om det ännu.

Mamma låtsas som ingenting och fortsätter dricka.

Hur mycket jag ens försöker prata med både henne och mina syskon verkar ingen av dom reagera.

Nu är jag  bara arg.

Arg för att dom fått det att låta som om det där var mitt fel.

Att hon inte ens bad om ursäkt till mig.

Än idag har jag inte berättat för någon om detta.

Jag vågar inte.

För jag känner av hur dom dömmer mig bara av att se hur jag och min mamma bråkar.

Trots detta, så är hon den jag älskar mest i hela världen och jag vet inte vad jag ska ta mig till.. tänk om hon försöker ta livet av sig igen?

var det mitt fel att hon ville dö?

ibland vågar jag inte ens visa mig här hemma för att jag är rädd att hon ska må dåligt.

Jag hatar mig själv samtidigt som jag är arg på alla andra."

 

En sak jag vill börja att säga till dig "Sofia".

Det var/är verkligen inte ditt fel.

Vad din mamma och andra än säger så är det absolut inte ditt fel.

Jag hoppas verkligen att du tror på mig när jag säger det.

Det är uppenbart att din mamma inte mår speciellt bra, men det har säkerligen inget med dig att göra.

Din mamma går igenom en svår del i livet som de flesta också gör.

 

Men jag tycker verkligen att du borde sätta dig ner med din mamma och syskon även någon du känner dig bekväm med som du vet skulle stötta dig.

Men som sagt du borde verkligen sätta dig ner med dom och prata ut om allting.

För om ni bara går runt och inte pratar om det kan allt bara bli värre.

Så du borde prata med henne, jag tror inte att hon menade det hon sa den dagen.

Så om du tar steget och pratar med henne, så har du stigit ännu mer som person.

Du kan även höra av dig till socialen om du vill att dom ska sitta med under samtalet.

 

Innan jag avslutar detta inlägget vill jag bara säga till alla er som tror att ni har gjort något fel eller liknande.

Det är inte erat fel över huvud taget, tro aldrig på någon som säger något annat.

För att tro på att det är ens eget fel, det skadar en så mycket mer än vad man tror.