MiicaHallehn

Dagens Mobbning + uppdatering

Kategori: Allmänt

Tjenare läsare!
Detta är då inte Mica som skriver utan hennes kompis Roxy eftersom att Mica inte har tillgång till en dator just nu
så tänkte jag att jag kunde vara till någon hjälp och uppdatera hennes blogg tills hon kan själv uppdatera.

Med tanke på att Mica får mail dagligen från er läsare,
så är det kanske bäst att försöka låta bloggen inte dö ut och låta era berättelser bli lästa.
Jag kommer skriva /R på varje inlägg där jag uppdaterar och /M där det är Mica som skriver en egen kommentar angående era historier.

Håller tummarna på att våran älskade Mica får en fungerande dator så hon kan återvända till er igen :)
Ps. det är inte jag som bestämmer vad som hamnar på bloggen eller inte, utan det är Mica som ger mig order bara så ni vet.

Vill även passa på att hälsa att Mica är väldigt trött på att vissa av er läsare skriver negativa kommentarer angående dessa som skickat in sina historier. Alla negativa kommentarer kommer raderas och blockas i fortsättningen - så höll sådant undan från bloggen. För syftet med hela bloggen är allt annat än att andra ska komma med negativ kritik till folk som har det svårt. Tack i förhand.

Detta är "Isak's" berättelse.
"Allting började i tredje klass, jag hade precis börjat skolan.
Efter bara några dagar hade en kille som var yngre än mig sätt att få mig att "tända till", han sa saker som "tjenare Kalle Anka", "kalle anka satt på en planka" och liknande.
Han härmade till och med hur jag gick, hur jag haltade och när jag stammade.
Jag är född med ryggmärgsbråck och ett av mina ben är lite kortare än det andra så det är därför jag haltar.
Detta gjorde mig förstås mycket arg och jag försökte alltid jaga honom men han var för snabb, det var då jag började känna mig värdelös, på riktigt.
Efter ytterligare ett tag så började han också kalla mig "Tjockis!", och fortsatte att tracka ner på mig genom att härma när jag stammade och hur jag gick.
Det var då jag började tro på att jag var tjock. Det gör jag fortfarande.
Jag sa till lärarna att jag tyckte det var jobbigt, tillochmed mina föräldrar.
Men dom bara sa "strunta i honom "Isak" då slutar han", men dom hade så himla fel.
Han fortsatte ända till slutet av 5an.
Lärarna blundade för det dom såg honom göra mot mig i hopp om att han skulle sluta.
I slutet av 5an så träffade jag en tjej på slutfesten kvällen innan skolavslutningen, vi blev ihop för att vi blev tvingade till det av några av mina dåvarande vänner.
En vecka in på lovet fick jag ett samtal hem, det var hon. Hon sa att hon inte ville vara ihop längre, jag tog det med ro för vi var inte ihop på riktigt eller va man säger.
Sen när vi började sjätte klass på en ny skola, då trodde jag att mobbningen var över och jag skulle bli fri ifrån skiten som varit i 2 år... Men nej.
Dom två första åren på den nya skolan ungefär till 7an, så var allting lugnt. Jag fick vänner, jag trivdes i skolan och allting var bra.
Men sen så började några som gick i 8an att följa efter mig.
Dom började driva med mig på alla olika sätt, behandla mig som om jag var utvecklingstörd, dom fick mig att må ännu sämre då... Efter ett tag när dom hade hållt på, så hade jag en dag precis varit på sista lektionen för dagen.
Jag tog min permobil hem och allting var bra, men sen nästa dag när jag kom till skolan till första lektionen så ser jag dom två stå i fönstret och asgarva mitt framför ögonen på mig.
Jag förstog först inte vad dom skrattade åt men sen märkte jag att jag dagen innan glömt mitt pennfack i klassrummet och att alla pennorna var borta... Hade köpt pennor, sudd, linjaler för minst 300-400kr som låg i den.
Jag förstog att det var dom även om dom inte sa något om det.. Jag var skitledsen över det och berättade inte det för mamma, vad skulle hon säga då?
Hon skulle bli skitförbannad... Hon skulle inte förstå tänkte jag.
Den kvällen grät jag... Jag grät hela kvällen för att jag var så jävla ledsen... Jag tänkte " Fan jag vill inte leva med den här skiten, jag är tjock, jag är handikappad och allmänt värdelös. Fucking värdelös! "
Det var då allting ballade ur några veckor senare.
Jag åkte ner till stationen med min permobil, ställde den vid trappan som ledde till tåget, tog ut nycklarna ur permobilen, gick ner för trappan och upp för en annan trappa som ledde till tåget.
Jag stog på perrongen och väntade på tåget, jag tänkte hoppa, jag tänkte fan ta livet av mig tänkte jag. Men så kom jag å tänka på alla som älskade mig...Alla som skulle sakna mig...
Plötsligt kom tåget och jag tänkte precis ta språnget ut för kanten men någonting stoppade mig.
Jag vet inte vad... Det slutade med att jag åkte hem igen, åt mat och la mig i sängen och grät... Igen..
Nästa dag så hände samma sak i skolan som alltid, dom två killarna följde efter mig och trakasserade mig angående att jag inte var lika smal som alla andra, att jag måste gå ner i vikt m.m.
Jag pallade inte med dom men försökte ändå skita i dom... Jag sa till lärarna men dom blundade återigen.
Några dagar efter detta så... Ja hur ska man säga... Började två i min klass va på mig också. Ta mig på öronen, gnida mina öron mellan deras fingrar medan jag försökte lyssna på läraren.
Jag sa lägg av men dom slutade inte. Efter ett tag när dom hade gjort det i några veckor så sa det bara snap för mig och jag såg bara svart. Jag flippade ut.
Jag rusade ut ur klassrummet, slog omkull en stol, slog igen dörren när jag hade gått ut, rusade genom korridoren med dom två idioterna efter mig, inte dom som slängde ut mina pennor och dylikt utan dom i min klass.
När jag kom upp till rektorn råförbannad, så märkte jag att dom stod i dörröppningen och stirrade på mig. Dom hade tårar i ögonen, jag kollade på dom med hat.
När rektorn kom så rusade jag in på hennes kontor, satte mig på en stol och när hon kom in så bara sa jag rakt ut att jag vill byta klass så jag slipper dom här fucking idioterna.
Medan jag sa det hade dom två killarna som sprungit efter mig när dom fattat att dom gått för långt satt sig på var sin stol och ja tro det eller ej, så satt dom där och grät.
Jag skrattade åt dom, för jag var så jävla less på dom.
Dagen efter när jag kom till skolan så gick jag genom korridoren på rasten, det jag märkte då var att alla backade när jag gick förbi. Varför vet jag inte eller jo, på ett sätt vet jag varför.
Iallafall dom två andra killarna som hade slängt ut mina pennor och dylikt hade jag dock inte blivit av med, dom hängde efter mig som hökar som jagar sitt byte.
Samma glåpord om att jag var tjock och inte dög till någonting, jag hade sen länge börjat tro på allvar på det dom sa att jag var tjock, ful och allmänt värdelös.
Den som stod vid min sida var tjejen från partyt i slutet av 5an.  Hon kan jag tacka för att jag lever idag.
Jag tror fortfarande att jag är tjock, att jag är ful. Jag kämpar dagligen med såren de här personerna gett mig.
Det som fick mobbningen att sluta var att jag tryckte upp dom här två som inte hade slutat mot ett skåp och sa att " Om inte ni lägger av idag så tar jag livet av mig! Jag tar livet av mig! Fattar ni?!"
Dom slutade men det dom inte vet är vilka sår dom har gett mig, inombords som lever kvar än idag.
Jag är nu 18 år och all mobbning höll på i 6 år från och till.
Dom jag kan tacka är min bästavän Lydia, som jag träffade första gången på partyt i 5an och kyrkan.
Kyrkan fick mig att förstå att jag inte var ensam. Att Gud vakade över mig, alltid.
Jag har varit troende i 4 år nu och det har hjälpt mig jätte mycket.
Jag hittade till kyrkan när jag funderade på att ta livet av mig på riktigt, under den tiden då jag kollade upp hur man gjorde en riktigt hängnings snara och dylikt.
Förstår fortfarande inte hur lärare kan bli så otroligt blinda när det gäller mobbning.
Jag tror fortfarande som sagt att jag är totalt värdelös för att jag är handikappad, att jag inte kan få en tjej, att ingen tjej vill ha mig och så.
Det kommer ta tid att ta sig ur alla dom tankarna mobbarna tryckt i mig, såren är djupa.
Vet inte ens om jag kommer kunna läka alla såren under en livs tid, men Gud är med mig genom detta det vet jag.
Visst jag har blivit mobbad och trakasserad för min tro på Gud också men det var Gud som hittade mig det kan inte jag hjälpa.
Minnen kommer alltid leva kvar inom en, det tror jag alla som blivit mobbade känner, minnena försvinner inte över en dag, en månad eller ett år, det tar tid."
Mica's råd:
Jag börjar med att säga att det är väldigt lågt utav de killar som har mobbat dig, att gå på dig pga ryggmärgsbråck och ditt ben.
Det bevisar bara hur grym världen är och hur grymma människor kan vara, de personerna har ingen respekt för någon eller något annat än sig själva.
För det andra, så verkar du som en riktigt stark kille "Isak" att du tagit dig igenom detta med dina upp och ner gångar, så det måste jag ge dig feedback för.
Det är riktigt starkt av dig, även om du har velat ta livet av dig så är du stark, för du gjorde det inte du stannade kvar trots de problemen du hade.
Det kräver mod och styrka och det verkar verkligen vara något som du har.
Sen det andra, låt ALDRIG någon få dig att tro att du är tjock eller ful och liknande, för det är du inte.
Du är speciell och vacker på ditt egna sätt, vilket jag vet att någon dag en tjej lär se.
Det kan vara tufft från ibland, men du måste bara hålla ditt huvud högt och stå emot all skit snack.
Säger dom något så bara kollar du på dom och ler, sen går du bara därifrån.
Då visar du dig stark över dom.
Du verkar ju verkligen som en bra kille, så jag blir ledsen över att höra hur dessa människor behandlar dig.
Men kom ihåg att du är värd bättre än den skit du får!
Du ska heller inte vara rädd att berätta för dina föräldrar, dom är dina föräldrar dom ska stötta dig.
Vilket jag tror att dom gör om du berättar allt som du berättat för mig för dom.
Jag vill också lägga till att det kan vara bra för dig att prata ut med någon som en psykolog, det kanske är något man får höra ofta men det hjälper att få prata ut med någon som inte dömmer dig.
Jag önskar att jag kunde säga att detta som hänt dig aldrig lär hända igen, men idioter finns överallt du måste bara vara den bättre människan och bara le bort det och vara stark.
Jag vet att du klarar det, jag tror på dig Isak.
Jag tror att du kan göra vad du vill bara du har lusten till det.
Men Isak va stark och följ det jag sagt, håll huvudet högt.
Blir det några mer problem så vet du vart jag finns.
Roxy's råd:
Kan intyga om att jag är en som även själv blivit mobbad från och till under mina skolår då jag gick i mellanstadiet och högstadiet. Jag kan förstå totalt hur för jävla svårt du måste ha haft det ''Isak'' och att det suger ännu mera när skolan inte kan vara till någon hjälp heller. Då jag blev mobbad så trodde mina lärare att det skulle lösa sig och så länge jag gick dit för att få betyg så var det ingen fara, det slutade med att jag hoppade av nian och går nu i IV för att plugga upp mina betyg för att komma in på gymnasiet. Dock måste jag säga att det var väldigt fel av dig att inte våga tala om för dina föräldrar att något var fel, ja man vill aldrig såra sina föräldrar eller göra dom oroliga men jag tror nästan att din mor hade blivit mer ledsen om du hade skaffat mod nog att ta ditt liv. Kan du föreställa dig chocken och smärtan din mor hade fått av att inte ha vetat vad som pågick och hur allvarligt det var? Visst påstår alla föräldrar att '' de är bara barn, sluta ge dom uppmärksamhet och så slutar dom '' Men om det går över gränsen så måste ni prata allvar med era föräldrar och med skolan och hitta en lösning på det hela.

Jag säger exakt som Mica: Låt ingen tro att du är tjock, ful eller otillräcklig. Jag vet att det är sjukt svårt att tycka om sig själv, då jag lever fortfarande med hemska minnen av trakasserier och mobbning av både föredetta vänner, ex och skolkamrater. Men vi alla är unika på våra sätt, det tar bara tid för oss att uppskatta oss själva.
Och Isak du är en underbar person, någon flicka lär inse det någon dag och du kommer inse själv vad du verkligen förtjänar i livet än det du fått gå igenom. All lyckönskningar går till dig och till er som blir mobbade eller har blivit mobbade. Tala med föräldrar även fast ni kanske inte alltid vågar, så har de rätten att veta. Och tala med rektorn eller din mentor, mobbning måste sättas stopp på när det väl har börjat innan det blir värre.
Never give up on yourself, believe in who you are and stay strong.