MiicaHallehn

Familj och alkolister

Kategori: Allmänt

Hej läsare!

Jag är ledsen över att jag inte bloggat så mycket, men som jag har sagt innan så har jag en dator som inte riktigt vill göra som jag vill.
Men jag försöker blogga så mycket jag kan!

Detta är "Cassandra"s berättelse.

"Jag skrev dethär för några dagar sedan, jag tänkte skicka in, men jag gjorde det aldrig.
Jag vågade inte.
Folk tar inte barn som har föräldrar med alkoholproblem lika seriöst som dem tar barn som själv har problem.
Men dethär kan jag lova, det gör ont.
Det gör så ont att se ens pappa må dåligt, att se han sitta där och dricka i sin ensamhet.
Att se han försöka gör mig så lycklig, för jag vet att han nu försöker.
Men jag ser även hur han faller tillbaka.
Hur han börjar igen.
Alkoholism är en allvarlig sjukdom men ingen ser det, ingen förstår mig.
Folk dömmer mig, tycker att jag är töntig.

Här är iallafall min berättelse från i somras när min pappa som vanligt var full:
En kväll i somras så började min pappa och bror bråka.
Dem skrek, och dem slogs. 

Först, så gömde jag mig bara på mitt rum, medan dem var i rummet bredvid och höll på att döda varandra.
Jag bara satt där i min säng och grät, jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
Efter en stund så tog jag till modet och gick ut i vardagsrummet, där dem var.
Jag såg att min pappa låg över min bror och tog strypgrepp på honom.
Jag visste inte vad jag skulle göra, eller vad som skulle hända näst.
Men jag hoppade i alla fall på min pappa.
Jag tog strypgrepp på honom så att min bror skulle kunna gå därifrån.
När han kommit loss så släppte jag pappa, han slog min bror, igen.
På hans tänder, så hårt att han fick ett hål i handen från hans tand.
Nu var dem i hallen.
Pappa puttade in min bror så hårt i garderoben att dörrarna gick sönder, och dem fortsatte slåss.
Jag klarade inte av att se på mer.
Så jag gick ut.
Jag gick ut på garageinfarten, jag visste inte vad jag skulle göra, jag bara.. Grät.
Jag satte mig bakom min pappas arbetsbil, så man varken kunde se mig från vägen eller från huset.
Jag satt där och grät.
Jag ringde en kille jag pratat mycket med då.
Jag förklarade vad som hände, eller jag försökte iallafall.
Ärligt talat tror jag inte han hörde riktigt vad jag sa, för att jag bara satt och skakade och grät.
Min granne hade hört att min bror och pappa skrikit på varandra, så hon kom till mig, pratade med mig och frågade om allt var okej.
Om jag ville komma in till de istället.
Men jag sa nej, och att det var lugnt, men jag lovade att komma ifall något hände.
Även om hon nog fattade att jag inte skulle göra det.
Någon minut efter hon gått, så såg jag att min bror gick ut ur dörren, och gick iväg.
Jag tog mod till mig att gå in igen, och fråga varför han gick, och vad som hade hänt.
Han vägrade säga, han sa bara att han aldrig ville se min bror igen.
Jag var där i någon minut, försökte få fram vad som hänt.
Han vägrade fortfarande säga.
Så jag sprang efter min bror, utan skor.
Bara sprang, skrek och grät.
Jag har aldrig vart så rädd.
Tillslut, så såg jag honom.
Jag sa till honom att han måste komma tillbaka.
Han följde med tillbaka, för min skull.
Pappa fortsatte skrika direkt när han kom tillbaka.
Jag sa till honom att han fick välja mellan oss båda och ingen.
Han valde att inte ha någon av oss.
Sen hämtade jag och min bror våra grejer, och så kom mamma och hämtade oss.

Någon dag efter, så ringde han oss båda, och sa att han var ledsen, och han skulle göra allt för att få tillbaka oss. Dumma som vi var gick vi med på det.
Vi förlät han.
Samma sak har hänt flera gånger om både innan och efter.
Fast på andra sett.
Fast alla gånger har vi vart så dumma att vi gått med på det.
Verkligen alla gånger.
Jag önskar jag var stark nog att kunna bryta.
Men det går inte.
Jag kan inte."



När du har någon i din familj som är alkolist eller början på att bli alkolist.
Så försök stödja den personen, delvis be om hjälp från andra.
Ungefär som rehab, för dom behöver all hjälp dom kan få.
Alla alkolister har olika humör, vissa kan bli arga och vissa kan bli glada.
I Cassandras fall så handlar det om ilska.
Stå inte där och ta emot det ni får, varken du eller någon annan.
Gå där ifrån och säg till någon, det kan vara läskigt eller kanske även pinsamt.
Men ni måste få hjälp med det, ni kan inte göra det sjävla!

Kom ihåg att ni kan mejla in era egna berättelser eller frågor till [email protected]

Never give up on yourself, believe in who you are and stay strong.

Lite sena uppdateringar, dagens mobbning.

Kategori: Allmänt

Tjena läsare!
Har varit en grymt dålig på att uppdatera och jag ber om ursäkt!
Det har varit mycket runt omkring just nu och inte riktigt haft tiden!
Så idag får ni ett lite extra långt inlägg!
Sen har jag fått in många frågor till mejlen, så i morgon kör vi på en frågor och svar!
Detta är "Erikas" berättelse.
"
Det hela började i 3an, då alla i min klass började frysa ut mig och ignorera mig.
Klassen gick in i grupper och jag fick inte vara med i någon. 
Till och med mina vänner började frysa ut mig och kallade mig för ''sär'' bara för jag gick i en special klass för de som har svårigheter med vissa ämnen.
Jag tog det ganska hårt, jag blev ledsen och ville bara där ifrån.
Det var då jag började banta, allting gick isär just då.
Jag åt ingeting på flera veckor.
Kanske åt nån choklad bit, men annars ingenting alls.

I 5an: Då skulle vi flytta ifrån Småland till Stockholm.
I 6an: jag tänkte att de skulle bli bättre då!
Men allting blev värre.
Jag besökte nya klassen.
Redan första timmen fick jag lappar av två två killar ''Åk hem till småland, jävla småläning, det är där du hör hemma. ''
Jag blev rätt paff  över det, jag hade inte ens gjort något?
Mobbningen hade bara startat.
De kallade mig saker, gav mig namn.
Allting, jag visste inte vad jag skulle göra.
Jag sa till läraren.
Men hon brydde sig inte ett skit.
Hon skratta och gick, jag visste inte vad jag skulle göra, jag försökte stå ut i ett år.
Då började självmordstankarna, tankarna att jag inte borde leva, räckte inte till, behövdes inte.
Jag försökte ta livet av mig, flera gånger.
Men är alltid lika feg, vågar inte avsluta det hela.
Så jag blev typ stämplad som ''klassens fegis'' bara för jag inte vågade göra saker som de andra gjorde.

I 7an: Då klassen särades och hoppades på att de skulle sluta, men det fortsatte.
Skrev saker på mitt skåp.
Här började internet mobbningen.
Fick mejl av främmande personer, som jag inte ens känner.
Visst det kanske mobbas, kallar mig saker för de är osäkra men ändå. ''Mongo, jävla äckel, fyfan vad ful du är! Du måste vara ett stort jävla skämt!, äckelfan, särbehandlade fanskap, du måste opereras för att bli söt,  m.m'' Jag visste inte vad jag skulle göra.

I 8an: Började jag banta rejält, åt ingeting på 4 veckor. ibland längre.
Jag sjönk från 45kg till 34kg på några veckor bara, rejält.
Tränade som bara den, åt ingeting, bara sprang, sprang,sprang,sprang.
Jag besökte läkaren,
Den 6 oktober 2010, blev jag inlagd på anoerxienheten i ett halv år, skrevs ut tidigare för jag skulle operera min rygg.
Jag mådde rejält dåligt under den perioden.
Jag kämpade, kämpade.
Gjorde allting för att komma därifrån, ville inte vara där.
Aldrig i livet, hemskt.
Hade ångest.
Men det var också en flyktväg ifrån allt.
Så jag såg även framemot att åka dit. 

i 9an: Fick gå om nian, ny klass.
Först var allt frid och fröjd, tänkte ''Yes! Nu kanske allting slutar!''
Men allting blev värre.
De började frysa ut mig, de började peka och skratta.
De lämnar mig själv i matsalen, i korridoren.
Det har hänt att de har bytt omklädningsrum på idrotten när jag har kommit in.
Det är jobbigt, jag har ingen att vara med, ingen alls.
De kollar på mig, skrattar, ger mig blickar.
Min mentor har pratat med klassen, det hjälpte inte.
Känner mig helt tom.
Sen har jag problem hemma hos pappa.
Har levt med alkoholister.
Min morfar var, han är död nu.
Min pappa var/är beror på vem ni frågar.
Han köper öl, spelar spel (casino, lotter, travet osv) och skyller på  att det inte finns några pengar?
Då tror han att han kan gå till mig och tro att han ska få?
Han känner mig väl, han är skyldig mig snart 2000:- väntat i snart 2 ½ år för att få tillbaka dem.
Han har lovat i snart 1 ½ år att vi ska få tillbaka när han får lön.
Min styvmamma är en idiot.
Hon är bara ute efter pengar & sex, slår fan vad om det.
Hon tror att allting krestar runt henne.
Vi får inte ens umgås med pappa.
Min pappa skrek på mig för nån vecka sen, skek så himla mycket.
Blev rädd, bara kröp ihop som en boll på golvet och grät.
Han fortsatte.
Jag drog mig till trappan, han grep tag och skrek att jag skulle stanna.
Jag hållde för öronen och grät.
Han skrek att jag skulle fara och stanna på rummet tills nästa dag.
Fick alltså inte lämna rummet mer än att gå på toa, ta medicin + borsta tänderna.
Då skar jag mig själv.
För varken pappa eller hon bryr sig ett dugg.
Skriker på oss som vi vore hundar.
Pappa sa en gång att jag förstörde hans liv.
Bara för jag vill hans bästa.
Nejnej, det är tydligen fel.
Han är även skyldig min mamma pengar.
Folk som vet detta vill att jag ska kontakta socialen, men aldrig i livet.
Vill inte riskera att jag hamnar  i fosterfamilj.
För jag får ändå bara bo där tills jag är 18? och de blir typ bara nåt år.
Så jag står ut, jag kämpar.
Livet blir bättre säger alla, men jag undrar hur länge det dröjer innan mitt liv blir bättre.
För att kämpat i snart 7 år, så har jag tappat hoppet om att det blir bättre.
Alla säger ''åren läker alla sår'' men det har inte läkt något, bara orskat mer"

Har en vitkigt sak att säga er som blir mobbade, stå inte ut med det.
Stå inte bara där och ta emot det, stå upp för er själva.
Det är när ni bara står där och inte säger emot dom ser er som sitt offer, dom ser er såpass svaga.
Det är en anledning till varför dom går på just dig, så säg ifrån.
Skrik ut på dom, för du ska inte ta emot det.
Speciellt inte om du inte ens gjort dom något.

Sen det här om att ni kanske har föräldrar som dricker och liknande som Erika har, alltså ta inte heller emot skiten där.
Visst de är era föräldrar, men det skadar ju er har ni inte tänkt på det.
Ge dom en chans att bättra sig, säg att ni menar allvar.
Att om dom inte bättrar sig så flyttar ni ut, ni ringer socialen eller vad som.
Ni måste stå upp för er själva och era syskon om ni nu har det.
Ni kan inte ta emot all skit, ni vet det ju.

Låt inte andra få er att må såhär dåligt, ni är starkare än så.
Det vi ni själva om, ni är så himla starka.
Liksom att ni har styrkan att skicka in era berättelser, det är styrka i sig själv.
Så ni måste bara tro på er själva!
Glöm inte att ni själva kan skicka in era berättelser till [email protected]
Never give up on yourself, believe in who you are and stay strong.