Hej läsare!

Jag är ledsen över att jag inte bloggat så mycket, men som jag har sagt innan så har jag en dator som inte riktigt vill göra som jag vill.
Men jag försöker blogga så mycket jag kan!

Detta är "Cassandra"s berättelse.

"Jag skrev dethär för några dagar sedan, jag tänkte skicka in, men jag gjorde det aldrig.
Jag vågade inte.
Folk tar inte barn som har föräldrar med alkoholproblem lika seriöst som dem tar barn som själv har problem.
Men dethär kan jag lova, det gör ont.
Det gör så ont att se ens pappa må dåligt, att se han sitta där och dricka i sin ensamhet.
Att se han försöka gör mig så lycklig, för jag vet att han nu försöker.
Men jag ser även hur han faller tillbaka.
Hur han börjar igen.
Alkoholism är en allvarlig sjukdom men ingen ser det, ingen förstår mig.
Folk dömmer mig, tycker att jag är töntig.

Här är iallafall min berättelse från i somras när min pappa som vanligt var full:
En kväll i somras så började min pappa och bror bråka.
Dem skrek, och dem slogs. 

Först, så gömde jag mig bara på mitt rum, medan dem var i rummet bredvid och höll på att döda varandra.
Jag bara satt där i min säng och grät, jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
Efter en stund så tog jag till modet och gick ut i vardagsrummet, där dem var.
Jag såg att min pappa låg över min bror och tog strypgrepp på honom.
Jag visste inte vad jag skulle göra, eller vad som skulle hända näst.
Men jag hoppade i alla fall på min pappa.
Jag tog strypgrepp på honom så att min bror skulle kunna gå därifrån.
När han kommit loss så släppte jag pappa, han slog min bror, igen.
På hans tänder, så hårt att han fick ett hål i handen från hans tand.
Nu var dem i hallen.
Pappa puttade in min bror så hårt i garderoben att dörrarna gick sönder, och dem fortsatte slåss.
Jag klarade inte av att se på mer.
Så jag gick ut.
Jag gick ut på garageinfarten, jag visste inte vad jag skulle göra, jag bara.. Grät.
Jag satte mig bakom min pappas arbetsbil, så man varken kunde se mig från vägen eller från huset.
Jag satt där och grät.
Jag ringde en kille jag pratat mycket med då.
Jag förklarade vad som hände, eller jag försökte iallafall.
Ärligt talat tror jag inte han hörde riktigt vad jag sa, för att jag bara satt och skakade och grät.
Min granne hade hört att min bror och pappa skrikit på varandra, så hon kom till mig, pratade med mig och frågade om allt var okej.
Om jag ville komma in till de istället.
Men jag sa nej, och att det var lugnt, men jag lovade att komma ifall något hände.
Även om hon nog fattade att jag inte skulle göra det.
Någon minut efter hon gått, så såg jag att min bror gick ut ur dörren, och gick iväg.
Jag tog mod till mig att gå in igen, och fråga varför han gick, och vad som hade hänt.
Han vägrade säga, han sa bara att han aldrig ville se min bror igen.
Jag var där i någon minut, försökte få fram vad som hänt.
Han vägrade fortfarande säga.
Så jag sprang efter min bror, utan skor.
Bara sprang, skrek och grät.
Jag har aldrig vart så rädd.
Tillslut, så såg jag honom.
Jag sa till honom att han måste komma tillbaka.
Han följde med tillbaka, för min skull.
Pappa fortsatte skrika direkt när han kom tillbaka.
Jag sa till honom att han fick välja mellan oss båda och ingen.
Han valde att inte ha någon av oss.
Sen hämtade jag och min bror våra grejer, och så kom mamma och hämtade oss.

Någon dag efter, så ringde han oss båda, och sa att han var ledsen, och han skulle göra allt för att få tillbaka oss. Dumma som vi var gick vi med på det.
Vi förlät han.
Samma sak har hänt flera gånger om både innan och efter.
Fast på andra sett.
Fast alla gånger har vi vart så dumma att vi gått med på det.
Verkligen alla gånger.
Jag önskar jag var stark nog att kunna bryta.
Men det går inte.
Jag kan inte."



När du har någon i din familj som är alkolist eller början på att bli alkolist.
Så försök stödja den personen, delvis be om hjälp från andra.
Ungefär som rehab, för dom behöver all hjälp dom kan få.
Alla alkolister har olika humör, vissa kan bli arga och vissa kan bli glada.
I Cassandras fall så handlar det om ilska.
Stå inte där och ta emot det ni får, varken du eller någon annan.
Gå där ifrån och säg till någon, det kan vara läskigt eller kanske även pinsamt.
Men ni måste få hjälp med det, ni kan inte göra det sjävla!

Kom ihåg att ni kan mejla in era egna berättelser eller frågor till [email protected]

Never give up on yourself, believe in who you are and stay strong.