MiicaHallehn

"Fjärde klass på eslövskolan i eslöv.

Jag började känna mig utstött, utan anledning slutade folk att umgås med mig, ingen pratade med mig på eller efter skolan.

Här hade jag väldigt dåligt självförtroende.

Mitt liv var i princip Yu-gi-oh och Pokémon.

Efter några månader så började jag bli retad för att jag fortfarande gick runt med samlarkort och spelade med mig själv på skolgården.

En dag, när jag blev nerputtad för en trappa och en kille rev sönder ungefär 20 stycken av mina kort fick jag nog.

Jag bestämde mig för att byta skola

Femte klass, jag började på Astridskolan i Eslöv.

Allting gick asbra i flera månader, jag hittade flera vänner i klassen som höll på med samlarkort och lyssnade på min dåvarande musiksmak (techno).

Men allting gick utför när jag kom i en fysisk konflikt med en kille som heter Klas.

Vi slogs och såklart låg jag på marken efter bara några sekunder.

Man kan väll säga att han var klassens buse och överhuvud, så alla slutade umgås med mig eftersom han i princip förbjöd alla från att prata med mig.

I slutet av femte klass var jag helt ensam.

Sjätte klass, bara några dagar in står jag i kön till maten när jag pratar med en lärarpraktikant som spelar ett spel som heter "DotA".

Vi pratar om alla olika hjältar i spelet, vilka taktiker vi kör och vad man kan göra bättre.

Helt plötsligt säger en kille mittemot mig "Spelar du DotA?" Detta var Albert, en förbannat schysst snubbe som gick i klassen över mig.

Jag satte mig vid hans bord med hans två kompisar, Emil och Victor och vi pratade DotA.

Och helt plötsligt hade jag människor jag kunde relatera till.

På rasterna umgicks jag med dem och inte med klassen, detta pågick i ett år...

Men jag blev fortfarande slagen och trakasserad varje dag av Klas och hans två "anhängare", Filip och Kim.

Detta pågick i ett år.

Sjunde klass: Precis i början av sjuan får jag ett Skype-meddelande från Albert.

Han säger precis såhär: Dude... Jag tror inte vi kan umgås mer, jag har börjat få en jävla massa skit av klasskompisar för att jag umgås med dig, och jag vet inte hur jag ska hantera det... Förlåt.

Emil och Victor känner precis likadant.

Det var här min värld förstördes, jag gick ner i en djup djup depression och jag satte mig i ett hörn varje dag i skolan, Albert, Victor och Emil pratade inte ens med mig mer, Klas fortsatte slå mig.

I slutet av sjuan hände något ganska overkligt, något jag aldrig skulle kunna gissa på att det skulle hända. Jag satt i ett hörn som vanligt och lyssnade på Metal, eftersom Albert introducerat det till mig, jag lyssnade på Slipknot på högsta volym så att det hördes utanför hörlurarna.

Det var tomt i Biblioteket, bara jag där.

Sen kommer Klas fram till mig med händerna i fickorna som alltid och jag suckar, förbereder mig på att få stryk.

Men istället sätter han sig ljämte mig och frågar mig "Ofta du lyssnar på metal?"

Jag blir sjukt förvånad och instämmer.

Vi pratar i flera timmar om metal, vilka band vi gillar, vem som är den bästa gitarristen, den sämsta och vilka våra idoler är.

Vi sitter flera timmar efter skolan och ungefär när klockan är sju så säger han plötsligt "Alltså, jag har aldrig märkt att du var en sånhär chill människa dude, jag vet att det kanske inte hjälper men... Förlåt för allt"

Och jag stirrar bara på honom och kan inte göra mer än att säga att det är okej.

Han börjar gråta.

Samtidigt som jag kände ömkan kändes det som om att det var jag som hade makten.

De sista månaderna var det jag och Klas som umgicks.

Filip och Kim gick ofta fram till oss och sa saker som "Varför hänger du med den där bögen?" och Klas svarade "För att han är fett chill, dra nu va".

De slutade alltid med att de snäste och gick.

Sommarlovet: Jag går förbi Albert på stan, han är ute och går med sin hund, vi går förbi varandra och plötsligt känner jag en hand på min axel och jag vänder mig om.

Han står där med ledsna ögon, även fast han är typ 10 cm länge än mig.

Han börjar rabbla på om hur ledsen han är för allt som hänt och att han saknar mig (tro mig, han är inte en person man skulle vänta sig göra detta).

Vi drar till linnéparken och har en liknande konversation.

Vi gör fred med varandra och vi börjar smått umgås igen.

Det var skönt faktiskt.

Jag är trots allt en person som har svårt att avsky personer.

Åttan: Kommer till Skolan, träffar Klas och det börjar som vanligt.

Helt plötsligt är hela klassen snäll mot mig av någon anledning, jag är sjukt förvånad och känner mig lycklig.

Filip och Kim börjar umgås med oss. jag börjar få tillbaks mina gamla samlarkortsvänner.

Vi snackar om metal och jag börjar känna mig insatt.

Och efter ett tag känner jag mig till och med som klassens överhuvud, alla vill vara med mig och alla vill umgås med mig.

Inte för att låta självgod, men det var faktiskt så.

Hade ingen aning om att jag var en så schysst människa.

Jag börjar till och med att mysa med en tjej i klassen och efter en månad blir vi ihop (hon är nu mitt ex)

Såhär var det hela skolan ut och det var underbart!

Jag gick alltså från att vara världens "loser", att bli slagen varenda dag och få "bögstämpel" till att bli accepterad som en väldigt bra person.

Jag är fortfarande vän med flera av de som mobbade mig innan, de säger ofta att de inte fattade hur de kunde.

Det jag vill säga till alla som blir mobbade är att det är svårt, jag vet det.

Men det bästa är att när det väl slutar, när ni börjar på gymnasiet, går ut ur gymnasiet, börjar på ny skola så får ni oftast en stor merit i livet, ni kan relatera till andra människor.

Ni är VÄNLIGA människor.

Det är faktiskt NI som står över mobbarna, det är mobbarna som BEHÖVER mobba er för att må bra.

Det är ni som står över mobbarna och det fick jag till och med visat för mig i slutet.

I slutändan var det inte jag som kom gråtande till mobbarna, utan de var de som kom gråtandes till mig.

Kort och gott... De som mobbar sänker sin standard, och ni som blir mobbade höjer eran! Det låter konstigt, och det kanske inte känns så. Men det är så det är. Mobboffer står ÖVER mobbare! "

"Fjärde klass på eslövskolan i eslöv.

Jag började känna mig utstött, utan anledning slutade folk att umgås med mig, ingen pratade med mig på eller efter skolan.

Här hade jag väldigt dåligt självförtroende.

Mitt liv var i princip Yu-gi-oh och Pokémon.

Efter några månader så började jag bli retad för att jag fortfarande gick runt med samlarkort och spelade med mig själv på skolgården.

En dag, när jag blev nerputtad för en trappa och en kille rev sönder ungefär 20 stycken av mina kort fick jag nog.

Jag bestämde mig för att byta skola

Femte klass, jag började på Ringsbergskolan i Eslöv.

Allting gick asbra i flera månader, jag hittade flera vänner i klassen som höll på med samlarkort och lyssnade på min dåvarande musiksmak (techno).

Men allting gick utför när jag kom i en fysisk konflikt med en kille som heter Eric.

Vi slogs och såklart låg jag på marken efter bara några sekunder.

Man kan väll säga att han var klassens buse och överhuvud, så alla slutade umgås med mig eftersom han i princip förbjöd alla från att prata med mig.

I slutet av femte klass var jag helt ensam.

Sjätte klass, bara några dagar in står jag i kön till maten när jag pratar med en lärarpraktikant som spelar ett spel som heter "DotA".

Vi pratar om alla olika hjältar i spelet, vilka taktiker vi kör och vad man kan göra bättre.

Helt plötsligt säger en kille mittemot mig "Spelar du DotA?" Detta var Martin, en förbannat schysst snubbe som gick i klassen över mig.

Jag satte mig vid hans bord med hans två kompisar, Douglas och Jacob och vi pratade DotA.

Och helt plötsligt hade jag människor jag kunde relatera till.

På rasterna umgicks jag med dem och inte med klassen, detta pågick i ett år...

Men jag blev fortfarande slagen och trakasserad varje dag av Eric och hans två "anhängare", Poyan och Oliver.

Detta pågick i ett år.

Sjunde klass: Precis i början av sjuan får jag ett Skype-meddelande från Martin.

Han säger precis såhär: Dude... Jag tror inte vi kan umgås mer, jag har börjat få en jävla massa skit av klasskompisar för att jag umgås med dig, och jag vet inte hur jag ska hantera det... Förlåt.

Douglas och Jacob känner precis likadant.

Det var här min värld förstördes, jag gick ner i en djup djup depression och jag satte mig i ett hörn varje dag i skolan, Martin, Jacob och Douglas pratade inte ens med mig mer, Eric fortsatte slå mig.

I slutet av sjuan hände något ganska overkligt, något jag aldrig skulle kunna gissa på att det skulle hända. Jag satt i ett hörn som vanligt och lyssnade på Metal, eftersom martin introducerat det till mig, jag lyssnade på Slipknot på högsta volym så att det hördes utanför hörlurarna.

Det var tomt i Biblioteket, bara jag där.

Sen kommer Eric fram till mig med händerna i fickorna som alltid och jag suckar, förbereder mig på att få stryk.

Men istället sätter han sig ljämte mig och frågar mig "Ofta du lyssnar på metal?"

Jag blir sjukt förvånad och instämmer.

Vi pratar i flera timmar om metal, vilka band vi gillar, vem som är den bästa gitarristen, den sämsta och vilka våra idoler är.

Vi sitter flera timmar efter skolan och ungefär när klockan är sju så säger han plötsligt "Alltså, jag har aldrig märkt att du var en sånhär chill människa dude, jag vet att det kanske inte hjälper men... Förlåt för allt"

Och jag stirrar bara på honom och kan inte göra mer än att säga att det är okej.

Han börjar gråta.

Samtidigt som jag kände ömkan kändes det som om att det var jag som hade makten.

De sista månaderna var det jag och Eric som umgicks.

Poyan och Oliver gick ofta fram till oss och sa saker som "Varför hänger du med den där bögen?" och Eric svarade "För att han är fett chill, dra nu va".

De slutade alltid med att de snäste och gick.

Sommarlovet: Jag går förbi Martin på stan, han är ute och går med sin hund, vi går förbi varandra och plötsligt känner jag en hand på min axel och jag vänder mig om.

Han står där med ledsna ögon, även fast han är typ 10 cm länge än mig.

Han börjar rabbla på om hur ledsen han är för allt som hänt och att han saknar mig (tro mig, han är inte en person man skulle vänta sig göra detta).

Vi drar till linnéparken och har en liknande konversation.

Vi gör fred med varandra och vi börjar smått umgås igen.

Det var skönt faktiskt.

Jag är trots allt en person som har svårt att avsky personer.

Åttan: Kommer till Skolan, träffar Eric och det börjar som vanligt.

Helt plötsligt är hela klassen snäll mot mig av någon anledning, jag är sjukt förvånad och känner mig lycklig. Poyan och Oliver börjar umgås med oss. jag börjar få tillbaks mina gamla samlarkortsvänner.

Vi snackar om metal och jag börjar känna mig insatt.

Och efter ett tag känner jag mig till och med som klassens överhuvud, alla vill vara med mig och alla vill umgås med mig.

Inte för att låta självgod, men det var faktiskt så.

Hade ingen aning om att jag var en så schysst människa.

Jag börjar till och med att mysa med en tjej i klassen och efter en månad blir vi ihop (hon är nu mitt ex)

Såhär var det hela skolan ut och det var underbart!

Jag gick alltså från att vara världens "loser", att bli slagen varenda dag och få "bögstämpel" till att bli accepterad som en väldigt bra person.

Jag är fortfarande vän med flera av de som mobbade mig innan, de säger ofta att de inte fattade hur de kunde.

Det jag vill säga till alla som blir mobbade är att det är svårt, jag vet det.

Men det bästa är att när det väl slutar, när ni börjar på gymnasiet, går ut ur gymnasiet, börjar på ny skola så får ni oftast en stor merit i livet, ni kan relatera till andra människor.

Ni är VÄNLIGA människor.

Det är faktiskt NI som står över mobbarna, det är mobbarna som BEHÖVER mobba er för att må bra.

Det är ni som står över mobbarna och det fick jag till och med visat för mig i slutet.

I slutändan var det inte jag som kom gråtande till mobbarna, utan de var de som kom gråtandes till mig.

Kort och gott... De som mobbar sänker sin standard, och ni som blir mobbade höjer eran! Det låter konstigt, och det kanske inte känns så. Men det är så det är. Mobboffer står ÖVER mobbare!