MiicaHallehn

Idag blir allt lite mer personligt, idag handlar detta inlägget om mig och det jag var med om för några år sedan.

Detta är enbart för er skull jag skriver detta, för detta kan hända vem som helst.

Detta tog mig mycket mod att skriva, jag började även gråta för det drog fram dessa gamla minnen.

För ett par år sedan dejtade jag en kille som vi kallar "Markus" vi var tillsamans ett bra tag, allt var frid och fröjd.

Vi mådde alltid bra med varandra, men tillslut försvann de känslorna man en gång hade.

Så jag gjorde det jag var tvungen till, jag lämnade honom jag var inte längre kär.

Jag var hans första flickvän, hans första allt.

Så det tog hårt på honom.

Han blev ledsen, vilket jag förmodade att han skulle bli.

Det gick någon vecka eller två, sen blev allt helt upp och ner.

Han började ringa och smsa mig hela tiden varje dag på dygnet säga att han ville ha mig tillbaka och att jag hade gjort ett stort misstag.

Jag förstod först inte vad han menade så jag ignorerade det, tog det förgivet att han skulle komma över det efter ett tag.

Men nej allt blev bara värre, han började hota mig säga att jag lär ångra att jag lämnat honom.

Jag blev rädd, riktigt rädd så jag vände mig till den enda jag kunde, min bästavän.

Vågade inte vända mig till någon annan riktigt ännu.

Dagarna gick och det blev bara värre, jag gick en gång hem ifrån "Sandra" gick den vägen jag alltid gick vid sjön.

Där jag kan vägen helt utantill, gick igenom skog tills jag sedan kom till sjön.

Allt var bra jag hade min musik och kände mig trygg än sålänge.

Mobilen dog och jag la ner den i jackan, medans jag fortsatte att gå.

Efter jag kommit en bra bit. börjar jag höra fotsteg efter mig kollar mig omkring men ser ingen.

Så jag fortsätter att gå, jag hör stegen komma närmare och närmare, så jag börjar springa för vid detta laget var jag rädd jag började tänka "va detta det han menade med du lär ångra dig?"

Jag var vättskrämd, vill bort därifrån började gråta samtidigt som jag sprang var rädd för att det värsta skulle hända.

Jag stannade upp för att hämta andan jag hörde ingen bakom mig, så jag började gå vanligt igen.

Jag känner en hand på min axel känner en arm runt min midja som håller fast mig, jag hör hans röst säga "Jag sa ju att du skulle få ångra dig".

Jag började gråta mer och mer, var så rädd för vad han skulle göra.

Han slänger ner mig mot marken, jag skakar av rädsla han ställer sig över mig och börjar slå mig och skrika åt mig att jag är värdelös, spottar på mig och fortsätter med slagen.

Jag blundar och väntar på att allt ska ta slut, jag känner inte smärtan i kroppen förens jag hör han gå iväg och säga "du kommer aldrig va trygg igen, jag är alltid där" när jag öppnar ögonen är han borta det är inte förens då jag inser att jag blöder.

Jag böjer mig ner över sjön och torkar bort blodet och fixar till håret, fortsätter hemåt.

Står nedanför mig port och då kommer tårarna tillbaka jag tänker "vad ska jag göra, jag kan inte säga något till pappa, detta är min hemlighet"

Så jag gick upp, gick förbi pappa och in i mitt rum la mig ner och grät mig själv till sömns.

Vart jag än kollade såg jag honom där, stå över mig med sina bruna ögon.

Kände mig inte trygg någonstans.

Det gick nån vecka, då började jag tro att han lämnat mig ifred.

Men några dagar efter det var han tillbaka.

Jag var påväg hem från bion som ligger inte alls långt ifrån mig, där kom han.

Han stannade upp bredvid mig drog mig in i bilen och körde iväg jag skrek och skrek slog på allt i bilen, dörrarna var låsta.

Jag fick tillslut upp ena dörren hoppade ut i farten låg stilla ett tag tills jag insett vad jag gjort, jag börjar springa för att hitta någonstans att gömma mig.

Jag sprang och sprang tills jag inte kunde mer, mina ben ville inte mer dom gav upp, likaså något jag ville göra.

Jag inbillade mig själv att jag var värd allt de han gjorde emot mig, att jag var värd de slagen, jag började tro på det han sa att jag var värdelös jag dög inte till något.

Men när jag själv insåg vad fel både han och jag hade, så sa jag ifrån.

Det var en natt jag var ensam hemma hos min mamma, satt helt vanligt vid datorn.

Tills strömen gick, jag tänkte att det var vinden som gjort så att någon propp gick, men nej.

Det var han, stog där ute mellan träden, jag behövde inte gissa jag visste att det var han.

Jag sa till mig själv "detta slutar nu" jag samlade ihop modet för att gå ut och möta han öga mot öga.

Ropade på han sa åt han att komma fram, att jag inte var rädd, något kom på mig bakifrån.

Tillslut hamnade jag på gräset med han över mig, jag spottade på han och sa "du kan fortsätta såhär hur mycket du vill, jag är inte rädd för dig längre" jag kommer ihåg alla de orden jag någonsin sa.

Han bara skrattade och kollade på mig, han började le och sa "detta var det jag ville, att du skulle säga ifrån" sedan bara gick han därifrån.

Jag förstod ingenting, vad hade precis hänt?

Var allt bara en lek, försökte han lära mig en läxa?

Hur eller hur, så tog det mig tid att komma över allt.

Han slutade efter den natten, jag såg han aldrig mer.

Men mardrömmarna började istället, vart jag än såg åt så såg jag honom även om jag var över det.

Jag tänkte alltid, jag stog upp emot honom jag är inte rädd längre jag klarar detta helt själv.

Men till er där ute, gör det inte själva händer något sådant någonsin er, säg till en vuxen.

Det kan sluta så mycket snabbare då, ni känner er också mycket mer trygga.

Jag uppmuntrar verkligen mina läsare att skaffa pepparsprej eller liknande, det är alltid bra att ha när man är ute ensam om kvällarna.

Det jag vill säga är, stå upp mot er rädsla stå upp mot det ni är rädda för.

Men gör det aldrig ensamma.

Ni som varit med om liknande ni kommer att komma över det som hänt men aldrig glömma det.

Jag önskar er alla lycka till.