Blandade ämnen idag.
Kategori: Allmänt
Godkväll fina läsare!
Så idag handlar detta inlägget om en berättelse om en person jag älskar och värdesätter väldigt mycket.
Detta tog hårt i mig att läsa när hon skickade in det, om någon är stark så är det hon.
Kan inte säga ett ämne detta handlar om, för det handlar om så mycket, så ni får helt enkelt ta och läsa.
Detta är Meygans berättelse.
"Detta är jävligt svårt för mig.
Jag är inte den som sitter och gråter över saker jag varit med om eller gjort.
Jag är ingen som bryr sig alls om mig själv och helt plötsligt får jag för mig att göra detta, skriva av mig. Men jag vill inte få respons över det.
Jag ber dig/er att inte tycka synd om mig alls, men detta kommer kännas som en befrielse.
Jag har haft en bra barndom.
Ända tills min pappa blev sjuk, jag menar.
Jag var bara 9 år när min pappa dog.
Och den tiden han låg på sjukhus var ett halvår i min nio vintrars tid.
Jag cyklade till honom.
Varje dag på sommaren, men jag pratade aldrig med honom.
Visst han var inte min riktigt biologiska far, men jag såg han som min pappa för att han uppfostrade mig, han lärde mig hur livet skulle vara.
Jag kommer ihåg när han lärde mig att cykla, när han sa att jag skulle för första gången gå till skolan helt själv även fast skolan bara låg 5 minuter från där jag bodde.
Han var världens finaste far, jag längtar så sjukt mycket efter honom.
Det är inte klokt.
Det är inte sant.
Ibland kan jag sakna han så mycket att det river i mig.
Men de värsta är att jag inte gjorde någonting.
När jag träffade honom på sjukhuset sa jag ingenting.
Jag bara lät det vara, jag såg han, men jag sa inget.
Han kunde inte prata, inte äta, inte kissa eller bajsa. Ingenting.
Han bara låg där, klart jag var rädd. Jag hade aldrig sätt han på det sättet.
Den natten när han dog hade jag aldrig sett min mor så ledsen heller, hon grät. I floder, jag var i chocktillstånd.
Vafan ska jag göra då?
Jag hatar mig själv för att jag inte tröstade henne, jag skulle ha gjort något.
Det är mitt fel att min mamma är så ensam.
Först när min mamma sa att pappa kommer aldrig komma tillbaka trodde jag inte på henne, varför skulle hon säga så för?
Klart han kommer tillbaka, klart han blir frisk.
Det är ju bara dumheter att han inte skulle komma tillbaka.
Men hon hade rätt, pappa kom aldrig tillbaka.
Och han har fortfarande inte kommit tillbaka.
Efter ett år av ensamhet mellan mig och mamma, och pappas död och krångel med ekonomin och huset och allting gick allt över styr, mamma kunde inte sova om nätterna, hon pratade med sig själv.
Hon klarade inte av att ta hand om räkningarna och hyran för hon förstod inte så bra svenska, jag som var 10 år fick säga vad allt betydde, även fast jag inte visste.
Jag bara gissade mig fram.
När jag skulle fylla 11 år bestämde mamma sig för att vi skulle ta en paus, vi skulle åka till thailand och stanna där väldigt länge.
3 månader blev 8 månader.
Jag kommer ihåg att vi åkte i Januari.
På min bästaväns mammas födelsedag.
Jag ville inte åka men hade inget val.
När vi var framme lämnade mamma mig hemma hos en tjej, tjejen visade sig vara mammas föredetta flickvän och jag kunde inte prata med henne, jag kunde inte thailändska, hur ska jag kunna leva med någon som jag inte kan prata med?
Helt sjukt.
Men jag var tvungen, jag granskade alla thailändska ord, och allting, efter 2-3 månaderna kunde jag det mesta.
Min mamma kom och besökte mig kanske var 2dra vecka.
Efter 2-3 månader började jag på internat skola.
Där träffade jag en kompis, som hette Markus. Markus var halv svensk och halv thai.
Han kunde både thailändska och svenska.
Hans pappa var alkis och han slog Markus.
Jag var den första som fick reda på det.
Det var hemskt, Markus var min enda vän.
Jag ville han inte illa, jag tyckte om honom så mycket, han var min första kärlek fast han inte var min pojkvän utan vän.
Han blev min kärlek pga min ensamhet.
Vi försökte att undvika att åka hem till Markus för att vi ville inte träffa hans pappa.
Men en dag, så kom han hem till mig, ingen var hemma.
Jag hade nyss kommit hem från skolan, och Markus var inte med mig.
Jag tror han låg hemma och sov.
Markus pappa kom in, tog tag i mig, slängde mig på marken, drog av mig mina kläder.
jag krälade på marken, försökte få tag i något att slå han, men om en gammal man på 50 år, som väger över 80 kg och var 180 lång var lite svår att slå tillbaka.
Jag gav upp.
Han trängde först i ett finger i mig, och efter att han dragit mig i håret, skrek han att jag inte var värd någonting (förlåt jag är tvungen att avbryta, jag fattar inte varför jag säger detta.. hela jag bara skakar)
efter att han hade stoppat in i ett finger i mig, stoppade han i två, frågade om jag tyckte om det, frågade om jag kunde suga av han.
Jag sa nej, jag skrek och skrek tills han smällde till mig i ansiktet så jag började gråta ännu mer.
Efter det tog han tag i de små bröst jag hade, jag var 11 år, jag hade inte fått några bröst.
Jag var förhelvete ett barn.
Han knäppte av sina byxor, trängde sig i mig, jag kan känna smärtan ännu idag.
Hur hans äckliga kuk tränger sig längst i mig.
Och jag känner hur ont det gjorde.
Hur jag skrek, hur jag slog han och slog mig själv för att minska smärtan.
Men han njöt av det, han njöt av att se mig skadad.
Jag förstår inte varför.
Och jag förstår inte varför han drog sig ur mig innan han ens kom.
Jag förstår inte varför han inte kom, varför han inte gjorde allting klart, de var som om han ville att jag skulle plågas.
Han drog ut den, skrek i mitt öra att han aldrig känts sig så jävla bra som då.
Och att han skulle göra det igen.
Om jag berättade det för någon skulle han slita mig i bitar.
Då skulle han ta sin kuk och tränga den i mig tills jag förblödde
Jag berättade det för Markus, jag vet att jag inte borde gjort de.
Men jag gjorde det.
Markus tappade förståndet helt.
Efter att han fått reda på det, gick han direkt till min toalett.
Och kom inte ut på 1 timme.
Jag började bli vimsig och frågade varför han hade låst in sig, frågade va i helvete han höll på med.
Men inget svar.
Jag tog en kniv från köket och låste upp våran toalett dörr.
Hittade Markus med uppskurna handleder och svalde tabletter i mitt badrum.
Och det blev andledningen till varför jag sa till min mor varför jag ville flytta hem till Sverige igen, jag nämnde inte ens våldtäckten.
Jag nämde ingenting om det.
Jag sa bara att Markus död var anledningen till att jag ville hem.
Polisen försökte utredda det.
Pappan till Markus sitter i fängelse, inte för våldtäckten utan för att han slog Markus.
Jag saknar Markus, och känner skuld över att jag berättade vad som hade hänt, jag vet att det var mitt fel det med.
När jag sedan åkte hem med min mor till Sverige, fick jag en data av min mamma.
Jag började hänga lite överallt.
På Lunar, Kamrat och bland annat EC.
Jag började prata med äckliga gubbar som ansåg att jag var vacker.
Jag kände mig.. tacksam över att någon såg de fina i mig.
Men jag insåg sen att dom bara vill knulla, jag gick med på det.
Jag åkte runt till människor överallt bara för att knulla, jag var 12 år, dock ljög jag om min ålder.
Efter att jag hade gjort det hade jag säkert legat med 12 stycken.
Efter det så träffade jag en kille, han och jag blev tsm.
Och allting var bra, tills han fick för sig att knulla en annan brud som bodde i Stockholm.
Då kom misshandlet.
Han skrek åt mig att jag var dum i huvudet att jag blev avundsjuk.
Han skrek att jag inte skulle bry mig, jag kommer ihåg att vi var påväg hem från en fest och han sparkade mig i magen när vi hade kommit ur synvinkel från andra.
Jag har fortfarande ärr från honom (har i ansiktet, som syns i solljus från en kniv som han använda för att få tyst på mig när jag grät) jag har även kvar ärr från våldtäckten (på knät när jag försökte dra mig undan från marken)
Jag gick med detta i 11 månader, jag bara väntade på att han skulle fucka ur det för mig, jag väntade på att han skulle göra slut så jag slapp skiten.
Och det gjorde han.
Och helt plötsligt betydde jag ingenting.
Jag blev förkrossad ännu en gång, för jag kände att jag var ju inte värd någonting, jag började dricka, skära mig och ligga runt.
Åter igen.
Om vi går in på hur det känns att utnyttja sin kropp sexuellt?
Jag har legat med nästan 30personer, klandra mig om ni vill.
Jag hatade min kropp.
Dom fick göra vad dom ville med den.
Efter att den killen och jag gjorde slut så fortsatte jag att åka runt och ligga med folk, men nu låg jag med folk från min hemstad med.
Jag drack mig stupfull varje helg i nästan ett halvår.
Lekte med folks känslor, knullade dom och lämnade dom.
Jag var en brud som man alltid kunde räkna med, jag var med på allt.
Jag var överallt.
Ingen såg mig, ingen såg min smärta.
Förutom dom närmaste, men jag tvivlar på om dom verkligen såg hur stor min smärta var inombords.
Min mamma träffade en man, dom gifte sig, men jag hatade/hatar honom, för han slog min mor, han fuckade upp allting, det blev ett jävla liv hemma.
Jag var inte ens trygg hemma längre.
Han var och är ett svin, då han fortfarande är kvar hos henne.
En natt när min mamma jobbade natt så fick han för sig att ta fram en dido coh köra upp den i mig, han lyckades inte komma så långt, förrens jag smällde till honom, tog på mig mina kläder och sprang till min min som bodde en bit därifrån.
Jag berättade att han försökte ge sig på mig, och.. i den stunden kände jag ”nej jag tänker inte ta detta igen, jag tänker inte bli våldtagen igen, tänker inte plågas mer.
Det får vara slut”
Jag hade haft kontakt med socialen i lite mer än 1 år då.
Jag kunde inte bo hemma, jag blev inlagd på hem.
Låst hem för att jag var självmordsbenägen.
Att bo på låst hem är typ som att bo isolerat från allting.
Det känns som man är ett freak och får inte vistas bland andra människor, men jag är snäll.
Jag gjorde som jag blev tillsagd, tills dom sa att jag skulle få bo i fosterfamilj i skåne.
Never in my life att jag flyttar till skåne.
Jag rymde.
Jag rymde till en kille vid namn Ronny.
Han var min första RIKTIGA kärlek.
Vad ska man säga?
Jag var kär i han, men det var konstigt mellan oss.
Han var den första killen som jag grät för.
På riktigt.
Och dom hittade mig efter 10 dagar i Västervik.
Jag blev sedan videbofodrad till ett fosterhem i Silverdalen, och där bor jag nu.
Detta är mitt liv i stora drag.
Man får inte heller glömma att jag har försökt att begå 7 självmordsförsök.
Jag har haft sömnsvårigheter, och jag har svårt att öppna mig.
Detta är allra första gången.
Varför jag har inte sagt något till någon?
Varför skulle någon tro mig? Ingen skulle tro mig.
Min mamma lämnade mig, hon valde mannen framför sin dotter.
Jag klandrar henne inte, hon kan inte säga imot.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Det gör ont i mig.
Minnerna dyker upp.
Sen har jag självklart haft andra problem som andra tonåringar.
Jag har varit i ett långvarigt förhållande och blivit förkrossad.
Jag är i ett nytt just nu och är livrädd för att bli lämnad.
Men jag säger till mig själv varje dag att det finns människor som har det värre än mig, jag har aldrig varit mobbad, alla har alltid sett upp till mig.
Jag har aldrig varit ensam fast jag ibland känner mig som det.
Jag har blivit misshandlad, våldtagen, lämnad, och sett någon dö.
Men det finns fortfarande folk som har det värre än mig.
Och det fick mig att leva vidare, jag har det inte värst.
Och jag kan fortfarande le, och det är det viktigaste.
Nu.
Ska jag erkänna att jag tänker aldrig, återberätta detta mer om jag inte är illa tvunget.
Det var skönt att skriva av sig.
Och hade jag fått välja något, att få.
Då skulle jag få min pappa tillbaka.
Jag skulle hellre bli våldtagen 10 gånger om, misshandlad tusen gånger värre, och lämnad 1313 mer. Bara jag fick min pappa tillbaka.
Han var och är hela min värld.
Nu är han min himmel. "
Wow, nu fortstod ni vad jag menade va?
Det går inte att förklara det hon varit med om.
När jag ser henne om dagarna ser jag aldrig det där, jag ser bara ett leénde på hennes läppar.
Denna bruden är något enormt stark som tagit sig igenom detta och fortfarande står på sina ben.
Jag vill också säga att är ni med om liknade av det ni precis läst, sitt inte där tysta.
Säg till en vuxen, säg till polis.
Vem som helst, men säga bara till.
För detta är inte okej, inte någonstans alls!
Precis som Meygan, så är ni alla värda så mycket mer än den skit ni får.
Ni är värda att få skratta på riktigt igen, att känna er trygga och att ha den ungdomen ni vill ha.
Även vill jag säga att vill ni dela med er av era berättelser eller bara frågar och råd så skicka ett mejl till [email protected]
Ni blir såklart anonyma, ifall ni inte säger till att ni vill använda ert riktiga namn.
Ta hand om er, var rädda om er själva.
