Det svåraste jag varit med om
Kategori: Allmänt
God eftermiddag läsare!
Idag blir det ännu en personlig händelse denna berättelsen är varför jag startade denna bloggen, men innan jag börjar vill jag bara säga tack.
Här om dagen fick jag in över 15 mejl från er läsare där ni skrivit att ni se upp till mig och min blogg, att ni ser mig som en förebild.
Jag vill bara säga tack till er alla, tack för stödet av min blogg.
Men är det någon ni ska se upp till så är det er själva, ni tror att ni inte har styrkan men det har ni, för ni har tagit er strykan för att berätta era historier för både mig och alla läsare.
Endast det visar en enorm styrka inom er, det är den styrkan ni måste få fram.
Men ännu en gång, tack så himla mycket!
Detta är min berättelse
"15 Mars 2010, då försvann min bästavän även den jag älskade mest.
Kickii och jag umgicks varje dag hösten/våren 2010, varje minut spenderade vi tillsammans.
"15 Mars 2010, då försvann min bästavän även den jag älskade mest.
Kickii och jag umgicks varje dag hösten/våren 2010, varje minut spenderade vi tillsammans.
Vi hade inte kännt varandra så länge utan bara 1 år, men det kändes som en livstid.
Kickii hade nyss flyttat till en by nära där jag bodde, så ännu hade hon inga vänner utan hon hade bara sin bror Anton.
Första gången jag såg Kickii fick jag sköna vibbar ifrån henne, som att hon var en såndär go och glad tjej.
Så jag gick fram till henne och började prata, jäklar vad rätt jag hade.
Kickii vad den goaste tjejen jag träffat, som hon fick mig att le.
Allt var kanon, varje gång jag var med Kickii var vi ute eller hos mig, vi var aldrig hos henne började undra varför men vågade inte fråga.
Men en dag frågade jag varför vi aldrig var hos henne, då berättade hon allt.
Hon berättade allt om sin pappa, sin mamma och alla männen även om hennes bror.
Kickii och Antons pappa dog när dom var små, det tog hårt på deras mamma så hon började dricka. Drickandet blev så extrem att hon blev en sann alkolist.
Kickii och Antons pappa dog när dom var små, det tog hårt på deras mamma så hon började dricka. Drickandet blev så extrem att hon blev en sann alkolist.
Redan när Kickii var 6-7 så började hennes mamma slå henne så hårt att hon knappt kunde stå efteråt.
Slag efter slag, men Kickii reste sig aldrig upp hon låg kvar där på golvet, för vad kunde hon göra tänkte hon. Anton hennes storebror försökte alltid få sin mamma bort från sin syster, han var hennes ängel hans älskade lillasyster inget fick hända henne.
Det var då deras mamma även började slå Anton, fast inte lika ofta endast de gångerna han försökte få bort deras mamma från Kickii.
Åren gick och dom blev allt äldre, men det slutade inte under alla dessa åren så fortsatte slagen mot Kickii.
Åren gick och dom blev allt äldre, men det slutade inte under alla dessa åren så fortsatte slagen mot Kickii.
De ville inte säga något till någon, det var inte mammas fel tänkte dom.
Det är spriten som gör henne såhär, sa dom.
De var rädda att ifall dom sa till någon, så skulle dom ringa polisen och båda åker in på fosterhem, det var inget val för dom.
Det fanns inget som kunde skilja dom åt, aldrig skulle de lämna varandras sida så de höll tyst om allt.
Även fast allt blev värre, istället för endast slagen så började Kickiis mamma ta hem män som fick göra vad de ville med Kickii.
Kickii som var så smal och liten kunde inte kämpa emot hur mycket hon än försökte.
Hon skrek alltid på sin bror om hjälp, men han kunde inget göra.
Hans mamma drogade ner honom innan allt han börja, han var helt borta.
Han kunde inte längre hjälpa sin syster.
Det var då 2009-2010 jag lärde känna Kickii, jag var den första personen utanför deras familj som visste om vad som pågick bakom de dörrarna de kallade hem.
Det var då 2009-2010 jag lärde känna Kickii, jag var den första personen utanför deras familj som visste om vad som pågick bakom de dörrarna de kallade hem.
Sen den dagen som jag fick reda på vad som hände där,så lät jag aldrig Kickii vara ensam hemma längre.
Varje gång hon skulle hem, var jag precis där.
Stog vid hennes sida, varje gång vi stod utandör deras dörr tog jag alltid hennes hand och kollade henne i ögonen och sa "Du har inget att vara rädd för längre, jag har dig. Jag står vid din sida genom allt".
Hon kollade upp på mig med tårar i sina ögon medans hon log och sa "Tack min ängel, min älskad skyddsängel".
Hon hon öppnade dörren långsamt, vi gick in och tog av oss skorna.
Det var tyst i hela lägenheten, var ingen hemma tänkte vi.
Så vi satte oss i köket och tog varsin macka i väntan på Oskar, vilket var Kickiis kusin och min dåvarande pojkvän.
Jag kollade på Kickii medans hon tog en tugga av sin macka, jag såg att hon kände sig otrygg att hon var rädd, jag såg det på henne.
Precis när jag tänkte säga något så ringde det på dörren, det var Oskar vi både slängde oss runt hans nacke och var så glada över att se honom.
Vi satte oss igen i köket, gav Oskar en macka medans vi pratade om allt som hänt.
Medans vi sitter där i köket kommer Kickiis bror Anton hem, vid det senaste halv året hade han kommit in i droger helt efter det hans mamma gjorde.
Så Anton blev aldrig sig själv igen, han bara satt på sitt rum helt insolerad.
Men vi alla tre bestämde oss för att gå ut en sväng, så vi gick till en lekpark.
Men vi alla tre bestämde oss för att gå ut en sväng, så vi gick till en lekpark.
Satte oss på gungorna medans Oskar puttade på, jag hörde Kickii skratta på riktigt för första gången den dagen.
Jag blev varm inombords och bara log, hon tog min hand medans vi flög upp och ner och sa "Du får mig att glömma mina problem även om det bara är för ett tag, du är min skyddsängel det var ju det jag sa, älskade ängel" och släppte min hand.
Vi beslöt oss för att gå hem för det började bli mörkt, vi hade varit där hela dagen och bara fått vara oss själva. Vi stod utanför dörren och såg att den var öppen, vi hade lämnat den låst så vi förstod vad det innebar.
Kickii kollade på mig och Oskar och sa "Hon är hemma, mamma är här. Snälla förlåt" vi tog henne i varsin hand och tyckte så hårt vi kunde.
Vi fanns där, vi ville att hon skulle känna det.
Vi hann inte mer än att öppna dörren och hennes mamma kom skrikandes med en kniv i handen började skrika på Kickii och fråga varför hon inte varit hemma när hon kommit hem.
Både jag och Oskar skriker på Kickii att springa till sitt rum och låsa dörren, hon gör som vi säger och springer iväg.
Oskar drar mig bakom hans rygg och säger till mig att inte röra mig, jag gör som han säger och står bara där. Han går emot henne även när han visste vad hon höll i, han sprang emot henne.
Hon skärde honom vid bröstet, jag såg den jag älskade falla ihop till marken blödandes och skrikandes.
Jag vet inte vad som hände med mig, jag vet inte om det var den ilska jag kände då.
Men något i mig brast, jag såg henne bara skratta åt mig och säga "Du är lika värdelös som dom" jag bara stod där sa ingenting.
Men något i mig brast, jag såg henne bara skratta åt mig och säga "Du är lika värdelös som dom" jag bara stod där sa ingenting.
Såg henne vända sig om och där bara kom det något i mig, jag hoppade på henne bakifrån samtidigt som jag skrek på Kickii att hjälpa Oskar, Kickii hörde mig.
Hon sprang upp för trappan och hjälpte Oskar ner på hennes rum hon kom sedan tillbaka till mig hon skrek på mig att springa ner till rummet, jag vände mig om för att springa när hennes mamma drog tag i min arm och lämnade ett sår från kniven så djupt att det finns kvar än idag.
Men jag förstog ingenting förens vi satt där i Kickii rum, Kickii bara grät och grät och sa att allt var hennes fel. Vi plåstrade om Oskar som tur var så var inte hans sår så djupt, så det fixade vi.
Oskar frågade mig om jag blivit skadad, jag svarade nej för jag kände ingen smärta förens jag hörde Kickii skrika att jag blödde från armen.
Jag brydde mig inte så mycket just då allt jag ville var att Kickii var i säkerhet, jag skulle ta en kula för henne. Skulle göra allt i min kraft, för att få se henne lycklig.
De dagar jag inte kunde skydda henne, då visste jag redan vad som pågick.
De dagar jag inte kunde skydda henne, då visste jag redan vad som pågick.
Kände mig så arg och ilsken att jag inte kunde vara där, finnas där när hon behövde mig.
Då kom den dagen jag avskyr mest av allt.
15 Mars 2010, jag satt och väntade ivrigt på att Kickii skulle komma med bussen för det hade gått en vecka sen jag träffade henne sist.
Jag var så glad, jag sprang ner till stationen satt där i väntan.
Jag såg bussen komma, ställde mig upp för att se henne kliva av.
Såg alla gå av bussen, men hon var inte där?
Vart var hon, jag började undra och undra.
Tillslut fick jag ett sms, det var från Kickii där det stog
"Jag är ledsen min ängel.
Men jag klarar inte slagen längre, jag klarar det inte.
Jag har aldrig fått uppleva kärlek, men du var min.
Du har alltid mitt hjärta, likså som jag har ditt.
Snälla förlåt mig, men jag klarar inte detta mer.
Slagen blir hårdare och hårdare, männen blir fler och fler.
Så förlåt men jag klarar inte mer.
Tack för allt du någonsin gjort för mig, det vet jag att ingen annan skulle gjort.
Du tog emot slag och ord från min mamma allt för att skydda mig, du är verkligen min skyddsängel.
Du var och kommer alltid vara min skyddsängel, för det är något du är.
Jag älskar dig bästavän, alltid.
Min ängel, forever and always."
Jag kände hur tårarna kom, jag föll ihop till aska.
Jag kände hur tårarna kom, jag föll ihop till aska.
Jag kunde inte röra mig, jag var förfrysen till marken.
Kunde inte förstå att hon var borta, hon var den första människan jag någonsin förlorat.
Jag låg där i snön hur länge som helst, jag bara grät och grät kunde inte förstå att hon var borta.
Jag ringde Oskar och han grät och sa att han var påväg.
Några timmar efter hade polisen hittat hennes kropp, hon var död, min bästavän.
Min bästavän var borta, jag isolerade mig själv i min egna lilla värld efter hennes död.
Jag log inte längre, mitt skratt var borta.
Jag var inte i skolan, jag bara satt där på mitt rum kollade på korten på oss, lyssnade på våran låt.
Allt jag ville var att ha henne tillbaka, men jag visste att jag inte skulle få hålla om henne igen.
Jag hade de dagarna när jag bara skrek på allt, jag slog mitt huvud på allt jag såg.
Jag ville känna den smärtan hon fått känna hela sitt liv.
Jag ville inte leva längre, jag klarade det inte.
Mitt liv var borta, jag började skära mig.
Jag försökte ett x antal gånger ta mitt liv, men jag hade aldrig modet till att göra det.
Några månader efter Kickiis död, fick jag höra att henne bror dött.
Han hade tagit en överdos, det drog tillbaka alla minnen igen.
När jag äntligen börjat le igen, så bara sjönk jag ner till marken.
Då började allt igen, mardrömmarna.
Jag saknade henne så mycket, jag saknar henne ännu idag.
Min älskade ängel."
Detta kan verkligen vara bland det svåraste jag behövt skriva, den dagen kommer jag ihåg som en film i mitt huvud.
Detta kan verkligen vara bland det svåraste jag behövt skriva, den dagen kommer jag ihåg som en film i mitt huvud.
Det jag vill säga till alla er som är med om något liknande eller känner någon som är det.
Sitt inte där helt tysta, tro inte att det är ditt fel.
För det är det inte, säg till någon vuxen eller polisen för ni vill inte sluta som Kickii gjorde.
Säg till någon så fort ni ser detta om ni är med om det.
För slagen och orden är något ni inte ska behöva stå ut med, ni som känner någon som är med om detta.
Va med dom när dom ska berätta för någon, för de ska inte behöva vara ensamma.
Ni är starka ni som hjälper personen.
Det är något som krävs mycket mod och styrka, ni är alla starka.
Ta inte emot den skit ni får, för ni är värda så mycket mer!
Så säg till någon vuxen direkt!
Har ni berättelser att dela med er av skicka ett mejl till [email protected]
Never give up on yourself, believe in who you are and stay strong.
