MiicaHallehn

Pappa var alkolist och knarkare, han skällde på mig och mina bröder för minsta lilla ljud vi gjorde.

Bara vi började skratta bad han oss hålla käften, han och mamma bråkade hela tiden. 

Jag var riktigt rädd för honom och jag satt alltid ute i sandlådan och lekte för mig själv när jag var mindre för att slippa höra min pappa skrika på mig.

 

Min storebror som då var ca 10år började våldta mig, jag kan än idag inte fatta hur en tioåring kan komma på att göra något sådant. 

Men i alla fall så började han våldta mig och det pågick i ca 4år. 

(Eftersom detta hände för så länge sedan kommer jag inte ihåg så mycket men jag ska berätta det jag kommer ihåg.) 

Vi brukade ofta vara hemma hos mormor och morfar när vi var mindre. 

Efter som dem inte hade så många rum så delade jag rum med mina två bröder. 

Min lillebror gick alltid upp tidigt men jag och min storebror brukade sova längre. 

När han vaknade innan mig brukade han väcka mig och fråga om 'vi skulle göra det(med det menade han om vi skulle ha sex'. 

Eftersom jag var så liten så vågade jag inte säga nej, och om jag sa nej mutade han mig med en femkrona och jag gav mig alltid för jag ville inte ha stryk. 

När han 'började' stängde jag alltid av kroppen, det var som att jag låg och sov medans han höll på med min kropp som om jag var ett objekt. 

Han brukade alltid vända mig på mage för att inte se mitt ansikte. Det värsta är att jag inte vet om han fick 'in den' eller inte, jag kommer inte ihåg så mycket, jag har förträngt det. 

Ibland tänker jag 'tänk om det var min bror som tog min oskuld' eller gills det som oskulden om man blir våldtagen? Den frågan tar död på mig.. 

Men i alla fall, när han var klar med mig brukade jag gå in på toaletten och stanna där i typ en timme, jag kunde inte ens gå för jag hade så jä*la ont, den smärtan kommer jag ALDRIG glömma, jag hatar det. 

Men jag ville inte att mamma eller pappa skulle se att jag hade ont så jag försökte dölja det. 

 

När jag var 6år så flyttade mamma och pappa isär. 

Jag, mamma och mina två bröder flyttade upp till växjö och pappa bodde kvar. 

Det var skönt att slippa höra pappas skrik hela tiden, jag kunde äntligen vara mig själv. 

Men min bror fortsatte att våldta mig, jag minns speciellt en gång. 

Min kompis sov över hos mig och när hon hade somnat så kom min bror in och frågade igen om 'vi skulle göra det' men jag kunde inte låta min kompis se det vad skulle hon tro om mig? 

Så jag sa åt honom att min kompis sov oss mig och att hon kunde se.. 

Det var ända gången han inte tvingade mig till något. 

Nästa dag sa min kompis att hon hade hört min bror och mig så jag fick panik och sa att hon säkert hade drömt. 

 

Jag började sova inne oss min mamma och en kväll så sa jag till henne att jag inte gillar när min bror lägger sig jämte mig på kvällen. 

Mer än så vågade jag inte säga. Så hon trodde att det bara va det som hände. 

Hon pratade med min bror och han slutade ett tag sen började han igen..
Jag vet inte riktigt exakt när han slutade helt men nån gång när jag var ca 8-9år så slutade han helt, jag vet inte varför han bara slutade.

Jag började bygga upp en mur för det som hänt och tillslut kom jag inte ihåg nått. 

Jag gick i ca 5 år utan att ens tänka på det, sen kom dagen då allt kom tillbaka på en enda sekund. 

Detta hände i april år 2010.

Jag och min bror var båda hemma från skolan själva. Vi låg i soffan och kollade på tv som ingenting. 

Helt plötsligt ställde han sig framför mig och sa 'ska vi göra som vi gjorde förr i tiden?' och jag kom i håg blicken så jag fattade precis.

Hela den jä*la muren som jag byggt upp så länge bara föll på en sekund. 

Jag sprang in på toan och satt där inne i 2 timmar och bara grät, sen tog jag mig mod och gick in till mitt rum. 

Han kom in och sa förlåt och sa att han inte tänkte sig för och att han skulle ta kontakt med någon psykolog men jag skämdes så mycket så jag sa bara 'vi glömmer det här, skit samma.' 

Jag fick bulimi för jag kände mig så jävla äcklig, jag sa till mig själv att jag inte var värd att leva. 

Jag började skära mig själv, dricka och röka/ röka på. Jag försökte flera gånger ta mitt liv, men jag vågade aldrig. 

Hela mitt liv rasade och jag blev djupt deprimerad. 

Min mamma började oroa sig för att jag spydde hela tiden så hon tog mig till en läkare. 

Läkaren skickade mig till 'bup'(barn och ungdomspsykiatrin).

Där berättade jag allt som har hänt och dem blandade in soc och polisen. Hela mitt liv föll ännu en gång.
Polisen kom och hämtade mig för ett förhör den 14/2-11, värken min psykolog eller mamma var med som dem hade lovat. 

Jag satt i ett rum med kameror runt omkring mig och fick berätta allt ännu en gång. 

Två minuter efter förhöret kom min advokat och sa att allt var nerlagt. 

Dem hade ju inte ens förhört min bror? Och soc gjorde inte ett piss. 

Men idag känns allt bättre, jag tar dagen som den kommer och min bror bor fortfarande hemma. 

Det är sjukt svårt att se honom varje dag, men jag har vant mig..
Jag har slutat med droger och att skära mig och bulimin är försvunnen. 

Måste också säga att min pappa har slutat med droger och alkohol, och vi jobbar på vår relation."

 

Detta tog riktigt hårt på mig, för det handlar om en person som står mig riktigt nära.

Jag har nu insätt att de flesta av mina vänner har haft det riktigt tufft under deras barndom och liknande.

Vilket gör ont, för man vill ju alltid att ens vänner ska ha det så bra som möjligt.

 

Det är som jag alltid säger, händer detta så anmäler ni det direkt, man får sådana sår inom sig genom att hålla det inom sig genom alla år.

Jag vill be er alla om en tjänst, ser ni någon ledsen på stan eller vart som helst, gå fram och fråga hur de mår.

För ibland kan en främling vara bättre än någon som man känner