MiicaHallehn

Det hela började i 3an, då alla i min klass började frysa ut mig och ignorera mig.

Klassen gick in i grupper och jag fick inte vara med i någon. 
Till och med mina vänner började frysa ut mig och kallade mig för ''sär'' bara för jag gick i en special klass för de som har svårigheter med vissa ämnen.
Jag tog det ganska hårt, jag blev ledsen och ville bara där ifrån.

Det var då jag började banta, allting gick isär just då.

Jag åt ingeting på flera veckor.

Kanske åt nån choklad bit, men annars ingenting alls.

I 5an: Då skulle vi flytta ifrån Småland till Stockholm.
I 6an: jag tänkte att de skulle bli bättre då!

Men allting blev värre.

Jag besökte nya klassen.

Redan första timmen fick jag lappar av två två killar ''Åk hem till småland, jävla småläning, det är där du hör hemma. ''

Jag blev rätt paff  över det, jag hade inte ens gjort något?

Mobbningen hade bara startat.

De kallade mig saker, gav mig namn.

Allting, jag visste inte vad jag skulle göra.

Jag sa till läraren.

Men hon brydde sig inte ett skit.

Hon skratta och gick, jag visste inte vad jag skulle göra, jag försökte stå ut i ett år.

Då började självmordstankarna, tankarna att jag inte borde leva, räckte inte till, behövdes inte.

Jag försökte ta livet av mig, flera gånger.

Men är alltid lika feg, vågar inte avsluta det hela.

Så jag blev typ stämplad som ''klassens fegis'' bara för jag inte vågade göra saker som de andra gjorde.

I 7an: Då klassen särades och hoppades på att de skulle sluta, men det fortsatte.

Skrev saker på mitt skåp.

Här började internet mobbningen.

Fick mejl av främmande personer, som jag inte ens känner.

Visst det kanske mobbas, kallar mig saker för de är osäkra men ändå. ''Mongo, jävla äckel, fyfan vad ful du är! Du måste vara ett stort jävla skämt!, äckelfan, särbehandlade fanskap, du måste opereras för att bli söt,  m.m'' Jag visste inte vad jag skulle göra.

I 8an: Började jag banta rejält, åt ingeting på 4 veckor. ibland längre.

Jag sjönk från 45kg till 34kg på några veckor bara, rejält.

Tränade som bara den, åt ingeting, bara sprang, sprang,sprang,sprang.

Jag besökte läkaren,

Den 6 oktober 2010, blev jag inlagd på anoerxienheten i ett halv år, skrevs ut tidigare för jag skulle operera min rygg.

Jag mådde rejält dåligt under den perioden.

Jag kämpade, kämpade.

Gjorde allting för att komma därifrån, ville inte vara där.

Aldrig i livet, hemskt.

Hade ångest.

Men det var också en flyktväg ifrån allt.

Så jag såg även framemot att åka dit. 

i 9an: Fick gå om nian, ny klass.

Först var allt frid och fröjd, tänkte ''Yes! Nu kanske allting slutar!''

Men allting blev värre.

De började frysa ut mig, de började peka och skratta.

De lämnar mig själv i matsalen, i korridoren.

Det har hänt att de har bytt omklädningsrum på idrotten när jag har kommit in.

Det är jobbigt, jag har ingen att vara med, ingen alls.

De kollar på mig, skrattar, ger mig blickar.

Min mentor har pratat med klassen, det hjälpte inte.

Känner mig helt tom.

Sen har jag problem hemma hos pappa.

Har levt med alkoholister.

Min morfar var, han är död nu.

Min pappa var/är beror på vem ni frågar.

Han köper öl, spelar spel (casino, lotter, travet osv) och skyller på  att det inte finns några pengar?

Då tror han att han kan gå till mig och tro att han ska få?

Han känner mig väl, han är skyldig mig snart 2000:- väntat i snart 2 ½ år för att få tillbaka dem.

Han har lovat i snart 1 ½ år att vi ska få tillbaka när han får lön.

Min styvmamma är en idiot.

Hon är bara ute efter pengar & sex, slår fan vad om det.

Hon tror att allting krestar runt henne.

Vi får inte ens umgås med pappa.

Min pappa skrek på mig för nån vecka sen, skek så himla mycket.

Blev rädd, bara kröp ihop som en boll på golvet och grät.

Han fortsatte.

Jag drog mig till trappan, han grep tag och skrek att jag skulle stanna.

Jag hållde för öronen och grät.

Han skrek att jag skulle fara och stanna på rummet tills nästa dag.

Fick alltså inte lämna rummet mer än att gå på toa, ta medicin + borsta tänderna.

Då skar jag mig själv.

För varken pappa eller hon bryr sig ett dugg.

Skriker på oss som vi vore hundar.

Pappa sa en gång att jag förstörde hans liv.

Bara för jag vill hans bästa.

Nejnej, det är tydligen fel.

Han är även skyldig min mamma pengar.

Folk som vet detta vill att jag ska kontakta socialen, men aldrig i livet.

Vill inte riskera att jag hamnar  i fosterfamilj.

För jag får ändå bara bo där tills jag är 18? och de blir typ bara nåt år.

Så jag står ut, jag kämpar.

Livet blir bättre säger alla, men jag undrar hur länge det dröjer innan mitt liv blir bättre.

För att kämpat i snart 7 år, så har jag tappat hoppet om att det blir bättre.

Alla säger ''åren läker alla sår'' men det har inte läkt något, bara orskat mer"

Har en vitkigt sak att säga er som blir mobbade, stå inte ut med det.

Stå inte bara där och ta emot det, stå upp för er själva.

Det är när ni bara står där och inte säger emot dom ser er som sitt offer, dom ser er såpass svaga.

Det är en anledning till varför dom går på just dig, så säg ifrån.

Skrik ut på dom, för du ska inte ta emot det.

Speciellt inte om du inte ens gjort dom något.

Sen det här om att ni kanske har föräldrar som dricker och liknande som Erika har, alltså ta inte heller emot skiten där.

Visst de är era föräldrar, men det skadar ju er har ni inte tänkt på det.

Ge dom en chans att bättra sig, säg att ni menar allvar.

Att om dom inte bättrar sig så flyttar ni ut, ni ringer socialen eller vad som.

Ni måste stå upp för er själva och era syskon om ni nu har det.

Ni kan inte ta emot all skit, ni vet det ju.

Låt inte andra få er att må såhär dåligt, ni är starkare än så.

Det vi ni själva om, ni är så himla starka.

Liksom att ni har styrkan att skicka in era berättelser, det är styrka i sig själv.

Så ni måste bara tro på er själva!

Glöm inte att ni själva kan skicka in era berättelser till [email protected]